Om man inte går och längtar-vilket inte jag heller gjorde, och jag tror det är rätt vanligt precis som didis sa förut-så blir ju det hela mer ett beslut baserat på vad man tror sig veta om livet och framtiden.
det kan ju jämföras med exempel som "VILL jag verkligen utbilda mig till det här?"
Nä, kanske är det inte så det brinner i en av längtan, men man kan ändå ha ett målmedveteet beslut med att gå den där utbildningen för att man tror sig veta att man ändå får ut något bra av det sedan. (jag vet, jämförelsen haltar, men ändå...)
Du har ju de biologiska faktumet att det inte finns hur mycket tid som helst att förhålla dig till, men det är ju ändå ingen vits att sressa fram så stora beslut.
När du listar de där 50 skälen, hur starka är de? Och är det saker du vet eller sådant du tror, eller är det något av dem som du är rädd för, men som kanske är helt oföraankrat i verkligheten?
De skälen som är för, är det tunga stora skäl som känns betydelsefulla för ditt liv?
Det kan ju räcka med ETT skäl på plussidan, för att det är ett så starkt skäl, liksom det omvända.
Sommar 2010 skrev 2009-05-28 23:03:43 följande:
Men om man är som jag då? 34 år, vi ska gifta oss nästa år, ingen av oss är riktigt sugen på barn och det känns för tidigt för oss efter tre år tillsammans. Jag har aldrig känt suget efter att skaffa barn, men inser att det är nu eller aldrig. Särskilt som om jag skulle vilja ha två om vi ska ha barn alls (för jag har syskon och älskar att ha dem och vill inte att mitt barn ska bli ensamt). Vet verkligen inte!!! Kan radda upp femtioelva anlednigar till att inte skaffa barn och bara några få att göra det.Hur tänker ni? (Som inte har barn menar jag, för ni som har pratar ju bara om hur underbart det är trots att det är jobbigt.)Är rädd för att missa det, men vill inte just nu i alla fall. (Är jag självisk eller är det själviskt att skaffa barn för att man vill att våra fantastiska gener ska leva vidare?)
