Barn

Hahaha! Jag minns knappt hur livet utan barn var!

Som allt annat i livet innebär det att man förändras, tänker på nya sätt, inte nödvändigtvis bättre men annorlunda.

Om någon frågat mig om jag ville leva mitt liv utan barn hade jag nu, i backspegelen sagt "är du galen - inte en chans!!" Innan jag fick barn var jag inte lika säker, vi liksom mest blev gravida hux flux och såg ingen anledning att göra abort.

Vår relation är djupare, mer kärleksfull och mer förstående. Vi har uthärdat förlossningar, vaknätter, sjukdomar och oro precis som första ordet, första stegen, första pojkvännen och massor av kärlek o ömhet. Nu när våra barn börjar bli stora är vi mer förälskade än någonsin, vi har tagit oss igenom så mycket tillsammans och jag VET att ingen känner mig så bra som maken.

Man kan säkert komma varandra lika nära utan att ha barn men jag är övertygad om att det är svårare helt enkelt för att barn KRÄVER att man kommunicerar bättre, kompromissar mer etc.

Jag tror att det är ganska vanligt att inte längta efter barn.

Flera i min bekantskapskrets har "bara blivit med barn" och inte funnit någon anledning att göra abort. Jag såg själv framför mig att jag skulle skaffa barn tidigast som 35-åring... och hann aldrig känna någon stark barnlängtan innan vi fick barn.

Det är nog som med så mycket annat, har man inte upplevt det så saknar man det inte heller.

Och, som tröst till alla småbarnsföräldrar som sakar sponantitet och egen tid med maken/makan - vips är barnen så stora att man sitter ensam med maken på helgen igen. Snabbisarnas tid har ett slut!

Inte jag heller men det kanske är den del av missförståndsleken??

Jag har nog missförstått alltihop...