Barn

*fnissar hejdlöst åt mulle, passionsblommar och sonja*

Hur förändras livet med barn..? Tja, man sover lite sämre man har betydligt fler snabbisar än man någonsin trott man skulle ha och aldrig är man så tacksam som den stund då de små somnat och öronen äntligen får tysntad

Hur förhållandet förändrats så har iaf vårat blivit starkare, djupare. Man får en helt annan kämparglöd att få saker och ting att fungera. Småsakerna blir strunt och i vårt fall så hamnade vi mer på samma nivå.

Spontan kan man ju fortfarnade vara till viss del, visst det kan ibland krävas planering. Men jag saknar inte livet som vi hade utan våra små. Jag har svårt se vårt liv utan barnen. Det blir som passionsblomma säger, en ny dimension på det hela

Duchess skrev 2009-05-28 16:15:38 följande:

Visst det är inte detsamma men goda vänner har man ju även på ålderns höst (får man hoppas iaf!)
Och barn finns nästan alltid i ens närmsta krets så man kan nog stjäla till sig lite passning om man nu vill det

Själv tänkte jag precis som du, jag var glad frivilligt barnlös tills jag en dag fick veta av sjukvården att nej jag hade inte en ovanligt jobbig magkatarr jag var gravid Hade inte mina p-piller flippat ur den gången är jag rätt övertygad om att vi inte skulle skaffat barn. Nu har vi 2 och det räcker bra. Barn är ju inget som måste ingå i ett förhållande och på samma sätt som jag respekterar de som vill skaffa 5 vildar så respekterar jag de som är frivilligt barnlösa.

Lustig reflektion är att när många fick veta att vi inte hade för att försöka få barn så blev vi idotförklarade och alla berättade hur tråkigt våra liv skulle bli. Sen när vi fick en son och om någon frågade om vi ville ha fler så sa vi att "visst en 3-4 st" då blev vi idiotförklarde för det. För här i lagomsverige så är det ju fler att inte ha barn eller ha fler än 2. NU när de flesta vet att vi inte vill ha fler än 2 så ojar de sig över det

Jag tror nog att många skiljer sig som kanske inte är på samma våglängd från början. Är man rätt samspelt så går nog det mesta. Jag menar är man på olika vägar på väg emot kanske inte direkt samma mål så blir det ju inte bättre av att ett barn gör entré och rör runt på ens liv. Därav skulle jag gissa att många skiljer sig under småbarnstiden, för det är verkligen då man pressas till det yttersta och ens relation testas till gränserna.

Sen får man ju i en del lägen svälja en hel del småsaker och blicka på det stora. Och som med de flesta killar i det flesta lägen så får man köra på rakt kommunikation, är iof vad som behövs på mig också för jag fattar inte inlindade saker. (Har inte ens greppat den sk missförståndsleken som tydligen alla tjejer kan..?!)

passionsblomman skrev 2009-05-28 16:43:37 följande:

Ja det är bra lustigt att man kan vara en så stor fokus för en del människor. Man kanske ska ta det som en enorm komplimang att folk gärna drar upp ens privatliv och ifrågasätter ens val vitt och brett.. *suck*

HAha, jag gissar på att din syster fått höra "har ni aldrig hört talas om preventivmedel"

Svärmor sörjer SÅ att vi inte vill ha fler barn, och talar gärna om (ett par tusengånger varje gång vi ses) att hon var minsan 42 när hon fick sin sista. "Sladdbarn är SÅ älskvärda" Jisses.. 42 då ska jag vara rik berömd (genom mina barn så klart, inga krav ställda.. *harkel*) sitta på en strand och lappa goda drinkar. Mommys boys

Men har ni aldrig hört talas om missförståndsleken?! Den som får killarna att bli som galna på oss kvinns

Exempel:
Han: Vad fin i håret du är
Hon: Jaha, så du tycker jag är full i vanliga fall?!

Eran dialog får mig att tänka på galenskaparna & after shave "Du vet vad jag vet och hon vet vad inte du vet som vet vad jag vet.. vad fan vet du?!" Eller hur den egentligen går.. men nått sånt