bara ett barn?

Jag har inte en så gammal dotter än (snart 2) men svara ändå.

Jag har alltid trott att jag velat ha MINST 2 barn, helst 4 eller fler. När vår dotter föddes så var jag så nöjd med ett barn och det har hållt i sig. Kan titta på små bebisar och inte känna minsta lilla lust att vilja ha en till. Det finns barn för henne att leka med ändå och då kan jag tillägga att jag inte känner någon som har barn i min ålder utan hon går på dagis och så går vi till öppna förskolan. Jag tycker det är så skönt att kunna lägga all min dit och energi på ett barn, vill inte dela den på två (men jag ser absolut inget fel i dom som gör det)

När hon blir större kommer hon ju att hitta kompisar själv, min lillbror fick tom ta med sig en kompis när han åkte till Danmark med mamma (jag och mellanbrodern var på läger) och så tänker jag lösa möjliga semestrar (om hon skulle känna sig ensam utan nån jämnårig).

Jag är ensambarn och svara att det går alldeles utmärkt att vara. Gör som ni känner :)

Nu svarar jag på frågan fastän jag själv har 3 barn. Jag tror att barnet inte känner en saknad av syskon om man som förälder tar på sig en mer aktiv roll i att låta barnet ha jämnåriga kamrater. Jag menar, kanske låta ngn kompis komma med när man ska iväg på evenemang mm. Jag tycker man som förälder skaffar barn av fel anledning om det är pga att det första barnet ska ha syskon. I grunden måste du alltis känna suget av ett barn till. Annars blir det inte roligt i långa lkoppet och det kommer barnen att känna av. De är väldigt känsliga för vilka signaler man sänder ut.

Om ni väljer att skaffa barn eller ej är helt upp til er själva. Och ingen har rätt att säga att det är fel oavsett hur många barn vi väljer att få. Oavsett om det är ett barn eller 8 barn. Lycka till och lyssna till dig själv!

jag som har 2 barn kan inte beskriva hur det känns när man ser sina 2 barn tycka om varandra, hjälpa varandra, härma o älska varandra. 1 barn bra 2 bättre tycker jag. ( själv ensam barn i 10 år)

Jag har också två barn men med 5,5 år mellan. Jag tycker inte att man ska skaffa flera barn för att de ska ha någon att leka med (sånt kan man ändå inte styra över) utan för att man vill ha flera barn. Jag var jättenöjd med att ha bara ett barn tills jag blev oplanerat gravid (av lite slarv), fick missfall och insåg att jag faktiskt ville ha fler barn. Nu har vi två och jag tror inte att det blir fler, men man ska ju aldrig säga aldrig...

En tanke som har slagit mig som har två bröder är att vi har en stor styrka i varandra, i vått och torrt. Min M2B har inga syskon och förutom att han inte har den dagliga tryggheten i en stor familj är det jobbigt vid sjukdomar och svårigheter i familjen. T.ex. julen är en knäckfråga då hans föräldrar sitter ensamma om inte vi är där. Och det är ju liiiite roligare att fira tillsammans med syskon o syskonbarn med min familj....
Men men.... Det finns fördelar och nackdelar med allt!

Känner igen det där. Ligger ju på det enda barnet att vara det många barn skulle vara annars, för föräldrnas skull, om man nu har föräldrar som tänker så. Tack och lov gör inte mina föräldrar det ...

Men det var inte kul att berätta för dom att dom aldrig kommer att få några barnbarn eller vara med på ett av sina barns bröllop. Det märktes att dom saknade något då ...

Om man väljer att bara skaffa ett barn så ska man även tänka på precis det som SecretOne skriver nämligen att det blir mycket större tryck på det barnet när det växer upp.
Ingen anledning för att skaffa fler barn, men en anledning att tänka sig för så att man inte binder fast barnet för hårt i förklädesbanden.

Jag har sett många ensambarn som går på knäna när föräldrarna blir gamla och sjuka. Vissa (ofta kvinnor av någon anledning) utplånar sig nästan själva och går helt upp i plikten att ta hand om mamma/pappa.

Jag är ensambarn och instämmer i det som SecretOne och andra skriver. Vi skaffade 2 barn och även om dom nu snart är vuxna och mest hackar på varandra (gjorde min man och hans syskon också tills dom blev vuxna) så vet jag att dom och även deras barn kommer att ha mycket glädje av varandra. Våra barn har även en bra kontakt med sina kusiner, även om dom bor 7 mil härifrån. Det tycker vi är viktigt och bra.

Jag har ett barn, valt så pga omständigheter, har själv tre syskon. Ett barn är inget problem alls tycker jag. INTE kan man "skaffa" två barn för att man inte tycker att det är "bra" att ha ett barn. Det viktigaste måste ändå vara att VARJE barn är önskat och välkommet!!! Det finns inga garantier för att syskon kommer att vara världens bästa vänner bara för att de är syskon... så skaffar man varn för den skull så är man kanske ute och cyklar! Har man uppfostrat sin/sina döttrar att bli självutplånande (jag finns till för alla andra utom mig själv-typ) så har man gjort ett skitjobb tycker jag!! DET sitter nämligen i uppfostran, alltså hos mig själv.

Min M är enda barnet, jag kommer från en syskonskara på 6 :)
Jag vet att Ms föräldrar aldrig önskat sig fler, de älskar att kunna ge M så mycket, både i tid, uppmärksamhet men också hjälp när det gäller pengar etc. I min familj är det alltid ett problem. Mamma kämpade för att försöka ha dagar då hon ägnade sig åt bara ett av barnen i taget, göra nått speciellt för att ha tid för var och än. Men det var otroligt svårt och jag som var "det sjuka barnet" fick oftast ta mest plats, hur mycket hon är försökte.

Jag tror inte det gör nån skillnad att ha ett eller sex barn, man känner nog själv vad man vill. Vem vet sånt på förhand? :)

Jag själv ser framför mig 3 barn, men skulle inte bli förvånad om jag står där med 8, hehe

Jag har vänner som varit nöjda med bara ett barn (innan första barnet) fötts, men som ändrat sig sen och skaffat en till. "Ett syskon är det bästa man kan ge sitt barn" var det nån som skrev en gång, och det kanske vara så. Nu måste man ju inte älska sin syster eller bror bara för att de är ens släkt, utan man kan ha nära vänner, som man valt själv.
Jag är nästan ett ensambarn, har en halvbror som är 7 år äldre. Han flyttade hemifrån när jag var 9 år, så jag har vuxit upp som ensambarn. Och självklart är det jag som tar hand om mina föräldrar nu när de börjar bli gamla och skruttiga, det har INGET med självutplånande att göra! Utan jag vill hjälpa dem därför att jag älskar dem och de är mina närmaste här i livet, och de har ALLTID ställt upp för mig vad det än har gällt. Sen kan jag väl hålla med om att det kan bli jobbigt, när de blir ännu äldre. Men vad ska jag göra? Skita i dem? Skulle jag inte göra med nån som står mig nära.

Själv har jag en dotter, och det lär inte bli fler barn pga att jag levt ihop med första mannen efterseparationen som; inte kunde få barn och den nuvarande mannen som; inte vill ha fler barn (han har två döttrar). Visst finns det en liten smärta över det ibland, men samtidigt känns det bra att kunna fokusera på det enda barn jag har

Följ ditt hjärta

Jag menade inte att man skulle skaffa ett barn till av vilken anledning det än vara må, bara att man ska tänka sig lite för så att man inte knyter sitt enda barn för hårt till sig själv.
Jag har sett det hända i de flesta fall av ensambarn jag känner.
De har givetvis blivit överösta av kärlek och "du är allt vi har" osv. vilket kanske är lätt hänt.

Precis som Stifflers Stiffla skriver så älskar ju barnet sina föräldrar och kommer sannolikt att ta hand om dem även fast det blir tungt. Tyvärr så har jag sett många som inte bara gör det av kärlek utan även pga dåligt samvete för att de är allt föräldrarna har. Svårt att förklara. Men jag tror att ett ensambarn kräver extra omtanke just vad gäller ansvarsbiten gentemot föräldrarna.

När man är flera så kan samma sak hända att en enda tar på sig allt jobb och de andra skiter i det, lika illa det kan man tycka. Men i de fallen så har jag inte haft samma känsla av att personen ifråga har dåligt samvete gentemot föräldrarna. Däremot kan den ha varit besviken på sina syskon förstås.