Tantvarning 5
Blommis: Jag känner igen mig... Jag klarar inte heller uppbrott och farväl utan gråt. Såklart att det kommer gråtdagar, idag är en sån dag. Vore väl konstigt annars. Om man inte kände nån sorts sorg över att lämna ett ställe och människor där man levt sitt liv flera år, menar jag. Då kunde man ju undra hur dåligt man egentligen haft det under den tid man levt där. Svårt att förklara hur jag menar, men jag tror du förstår.
Enda gången jag inte gråtit för att lämna ett hus och person och ställe där jag bott är när jag lämnade ärkeaset som jag bodde med i min ungdom, Han som misshandlade mig.
Ändå hade jag pysslat i det huset, många timmar hade jag grävt och tårarna vätt jorden där jag planterade alla blommor som jag älskade så mycket. Men den dagen jag gick så kände jag INGEN saknad efter nåt. Bara lycka över att vara FRI och att LEVA.
Men annars så har jag gråtit och sörjt varje ställe som jag lämnat, även om det varit frivilligt. Många minnen, osäkerhet för hur det blir på nästa ställe, gör vi rätt osv. Men i slutänden så vet man att man MÅSTE göra detta och gå vidare.
Ni kommer få det BRA i Småland! Men såklart att det är tufft att bryta upp från ett ställe där man haft det bra. Men det betyder inte att man inte kan få det ÄNNU bättre dit man går 
Jag beundrar din styrka och ditt mod.
Många, långa kramar och fräscha näsdukar att torka tårarna och snyta sig med får du från mig ♥
Han kommer fixa det där galant. 
