Snorkfröken77 skrev 2009-08-10 21:13:18 följande:
Ego - Kunde inte somna i natt och låg och tänkte på vad jag håller på med egentligen? Jag vet inte om jag vill ha barn (jag tror det) och maken vet inte om han vill ha barn (han tror det), och ändå utsätter jag mig för detta varje månad, funderar på när ÄL är, sen nojar jag inför mensen. Om det hade gått fort och enkelt så hade jag inte behövt fundera, men nu när det inte går så fort så funderar jag. Maken föreslog att jag skulle skippa räknande och analyser och bara köra på utan tanke, men då är jag rädd att det aldrig kommer bli något med tanke på att inget hänt hittills. Men jag funderar alldeles för mycket på det här för att det ska kännas helt bra. Någon som har någon klok input?
Haha, jag känner igen lite av det här resonemanget också (från första graviditeten). Är det inte lite kalla fötter över det? Man vet ju inte vad som väntar och därför blir man tveksam - "tänk om jag blir väldigt bunden", "tänk om det blir jättejobbigt att ha barn" etc etc. Men iom att ni startat upp hela processen så tror jag att ni innerst inne vill detta, trots lite kalla fötter. Annars hade ni ju inte ens försökt eller hur?
Jag har tänkt så ang att flytta ut från stan till hus. När jag får kalla fötter och blir tveksam om jag verkligen vill, så tänker jag att hade jag verkligen inte velat flytta till hus så hade jag väl inte ens kollat på hemnet???