Livets viktiga och oviktiga frågor

Nu mina damer är det sista natten i den här lilla stugan. Det är mycket underligt.

jag är så trött att jag bara vill kräkas och arm och nacke värker så det är hemskt.

När jag skulle torka spisen på baksidan nu ikväll hade jag ugnen på samtidigt...
...då small det till och blixtrade om den-jag lyckades väl få dit fukt antar jag.
så, nu får vi ju pröjsa en spisjävel åt de nya ägarna bara för det.

Jag började gråta av elände och trötthet när jag insåg det.

Min sambo säger att det kan vara en säkring ockås, men det tror jag inte. Säkringarna vi hade har jag dessutom råkat packa ner, så sambon får köpa nya och kolla det när han kommer hem.

Det är en hel del kvar med att packa bilen och släpet imorgon bitti, men det går ju inte att göra förrän bilen är hemma, så det blir en ruggigt tidig morgon. Kylen måste torkas ur och golven svabbas också. Och märkligt nog verkar det hela tiden finnas fler pinaler.
som taklamporna tex. Dem hade jag ju tänkt ha med mig...

Usch vad jag klagar och gnäller,! Men nu är jag verkligen helt slut och färdig och jag ORKAR inte så mycket mer nu.

Och jag åker till ett hem där spisen(också) är trasig och hela huset är FULLT av kartonger, så det är faktiskt åtminstone några dagars fortsatt arbete innan det är såpass upplockat så det går att slappna av lite.
Det är mer man använder i vardagen än man tror, som måste upp på plats.

Jag vet inte när jag blir uppkopplad igen, så: var rädda om er och vi ses! *Kram!*

BTW: Nenne: ARTON ägg!?! Shit Alabama!

Vickan: Ja tack, mottages hemskt gärna och med tårar i ögona!

Vickan: I know.

Det är bara lite tvärstopp just nu, och det passar lite dåligt eftersom det är några timmars arbete kvar. Det kommer att bli underbart att komma på plats. Önskar bara att jag redan var där och hade packat upp det viktigaste.
Fast nu nu lipade jag mest lite extra för att det finns så gulliga tjejer här!

Men när spisen small, då kände jag mig som en unge som tappat sin mjukglass i gruset eller nå´t.

Ja fy! Just nu skulle jag kunna kasta alla pryttlar som ännu ligger överallt, men det är ju synd att slänga perkulatorn, sonens Nintendo och datorn...tillexempel.

Imorgon ska jag köpa massor av godis att ha i bilen och snart när sambon kommer hem ska jag tvinga honom smörja axeln med liniment.

Gulligast av allt är ändå att när jag satt här på golvet och tjöt kom min sonoch kramade mig allt han kunde, klappade sin mamma lite på ryggen och sa "det kommer att gå bra det här".

Jag har för övrigt också flyttat massor, sisådär en 25 ggr eller så. Jag tycker det är vidrigt och jag tänker aldrig göra om det heller. Så det så.

Tack Victory för att du låter oss andra ta del av ditt tal till Daniel! Det var oerhört starkt att läsa och jag tror var och en som någonsin älskat och delat sin tillvaro med någon känner hjärtat darra av fasa inför blotta taken på just precis det som hänt er familj! Tårarna rinner och insikten om hur tacksam man ska vara för tiden man får...ja det finns ju inte ord... Kram till dig!

Jo, jag har läst ikapp nu. Det tog flera timmar och nu borde jag npg lägga mig...

Jag har ett jättestort hus fullt av kartonger. Så får det vara. Jag var som ni redan vt fruktansvärt trött redan på måndagskvällen. Det var inte bättre på torsdagen, eftersom att-göra-listan inte var slut. Den dagen grät jag hela dagen, med start när jag lämnat sonen i nya skolan, förtsättning när vårdcentralens personal visade sig helt dum i uvudet och så rejäl final när jag skulle säga hejdå till sambon klockan fem på morgonen inför hans jobbavslutning uppe i sthlm månaden ut. På fredagen var jag totalt bakfull av allt bölande. Men allt börjar landa och jag bottnar lite mer nu. Ena grannen här har ett litet SPA och är massageterapeut. Hon räddade livet på mig igår och jag ska dit imorgonbitti också.

Allt har egentligen gått jättebra och jag är såklart glad. Men i ett såpass stort uppbrott ryms många känslor och mycket kraft gick åt i hårt arbete.
Jag är väldigt glad över alla gulliga hälsningar och hejjarop!

Förresten så räckte det att byta säkring i spisen, både i den härnere och den uppe i stugan!

Jag tar det mycket mycket lugnt med själva uppackandet och har mer fokuserat på att få koll på tvätt och diskmaskiner och att bli kompis med vedpannan.

De som bodde här innan hade förövrigt verkligen inte städat tvättmedelsfacket kan jag bara meddela. MIN stuga var skurad på alla äckliga ställenn och det med tandborste och alla medel man kan tänkas behöva. Så det så.

BS, Nä barnverkstaden har jag inte alls hunnit ta tag i härnere än. Jag var på VC för att få mitt sjukintyg förlängt-jag har dragit på mig rejält ont i ffa höger arm och axel, inte långt från inflammation, så läkaren hemma sjukskrev mig till den 16/9. Då behövde jag alltså få det förlängt från den17 såvida jag inte skulle in och påanmäla mig på AF istället. Eftresom armen värkte så jag grät och inte kunde sova trots attjag var så trött så tyckte jag att förlängning vore rimligt.

Jag fick inte ens träffa en doktor och blev rejält uppläxad för min otroligt dåliga framförhållning och hur korkat det var att tro att man bara kunde komma sådär samma dag etc etc. Hon ville inte ens lista mig där för jag skulle bevisa att jag var folkbokförd här osv. Hon var en riktig typisk sådan där kärring som såg precis så död ut i blicken och helt totalt saknade all form av empati eller någon som helst mildhet. Ni vet, en sådan som hållit på i vården i alla sina dagar och snart snart ska sluta men tyvärr inte än på två år. En sådan som killar brukar säga "hon har inte fått sig nåt på länge" om.
Jag hade iallafall kraft nog kvar att få ur mig

"Ja, jag kan ju inte gärna komma hit innan jag flyttat till att börja med och vad gller er personals olika ledigheter så kan det knappast komma an på mig och min framförhållning, så någon skuld vad den saken beträffar tänker jag faktiskt inte ta på mig. Jag måste också säga att jag är väldigt förvånad över hur oerhört krångligt ni verkar ha det här och jag kan ju inte gärna veta av mig själv att ert system är helt annorlunda än det jag är van vid hemifrån.
Jag känner mig mycket ivägen och väldigt besvärlig för er och jag undrar om det inte är NÅN här som ens är i närheten av att klara av att sätta sig in i hur det är för mig att komma ny hit?"

Jag försökte leta upp en privatläkare istället, men det visade sig raskt att det inte existerar någon sådan förrän i Kalmar, vilket ligger 6 mil härifrån. Surt, för då lär jag ju vara illa tvungen att i framtiden gå till den jävla vårdcentralen. Kanske därför de kan kosta på sig att bete sig som as? För att ingen kan konkurrera med dem om patienterna?

Nenne: Ganska exakt vad man har lust att kläcka ur sig till sådana människor, men den här gången började jag patetiskt nog gråta istället. När jag kom till AF så kom plötsligt min granne ut och det visade sig att hon jobbar där. Hon log och var ett bekant ansikte, så då grät jag ännu mer...Herregud! Snacka om att bryta ihop!

Fast hon förstod, och tyckte inte att det var ett dugg konstigt och hon höll med om att systemet glappar rejält mellan AF och vården.
Man får nämligen inte ha några glapp mellan sjukskrivning och påanmälan på AF eller för den delen mellan studier och AF eller vad som helst. Då kan F-kassa och A-kassa glatt nolla ens SAGI och A-kassenivåer, istället för att de baseras på ens tidigare lön. Det handlar alltså om ekonomiska katastrofer för den som inte får sitt intyg.

Så, utsagan att det inte är ett akut ärende tycker jag nog kan diskuteras. Det är ju synnerligen brådskande och det är ju dessutom omöjligt att veta i förväg om man behöver ett nytt intyg eller ej! Kunde man veta det så hade ma n ju kunnat säga till läkaren direkt att det är för kort med fem dagar, jag behöver åtta tillexempel.

Alltså, om barn kommer på att de VILL rimma något vedervärdigt på ens namn...
...så gör de det helt oavsett vad namnet råkar vara. Tro mig, jag och min syster har mycket ovanliga namn och derimmar definitivt inte så som de nyss uppräknade. Ändå lyckades de sättas ihop så det blav både bajsa och skita av dem av en elak unge på ett av de ställen vi bodde som barn.

När jag gråtande berättade för mamma så sa hon"ja då får du väl kalla henne för Pissolin då om det nu är så det ska vara" Ungen hette Caroline. Nästa dag staannade mamma bilen vid oss där vi stod och väntade på skolbussen och sa"Ni är väl snälla mot varandra här va?" Och så något mer om att det inte var schysst att reras osv. "JUST det! Din himla Pissonlin!" klämde jag ur mig då!

Herregud vilka traumatiska barndomsminnen!

Vad jag vill komma fram till med detta är ett det faktiskt inte spelar någon roll vad man heter. Jag vet folk som hade de mest underliga namn, men som var coolast i klassen och ingen skulle någonsin kommit på tanken att reta just dem. Någon annan stackare kunde heta något hur oförargligt som helst och ändå vara hur mobbad som helst. Det är inte där det sitter.

Kajsa är ju jättefint!

Jag tror man ibland som liten önskar att man hette precis som alla andra-det gjorde jag. Men samtidigt är man när man blivit lite äldre glad över sitt namn och vill INTE heta som alla andra...

Hektor är ju ett as-coolt namn och det lär han bära upp med bravur!

Min syrra är väldigt angelägen om att hennes barn inte ska heta som alla andra och surar lite över att ett par av hennes barns namn har blivit väldigt poppis några år efter att hennes två äldsta fick dem.
Jag själv är mer mån om att de ska heta något som jag tycker låter fint och så vill jag gärna att namnet ska betyda något bra.