Hörni gamla rävar här i tråden, påminn mig nu:
Vilka här det som har gjort IVF och som det lyckats för? 
Jag har ju det att ta ställning till nu framöver och det känns ju som att det vore kul att höra att det BLEV en bebis för nån på det sättet, när det nu ska jäklas och skita sig gång på gång här i tråden.
Någon som har koll?
Ååååh! Jag Vill SLIPPA alla de här besluten och väntorna och besvikelserna! 
Känner ig inte alls ladad för att "ta nya friska tag"
..fast jag vill ju inneerligt gärna ha den där lilla nya personen som familjemedlem. Så jag lär ju bli tvungen.
Lappis: anej det lät ju en aning dystert statistikmässigt...
Och du har lalldeles rätt med igenomtänkandet.
Det är det tänkandet som pågår. Förut har jag varit HELT avigt inställd för egen del och känt att en sådan jättegrej vill jag inte gå in i. Men nu har jag ju hållit på såpass redan med alla de här inseminariumen, så resan känns rlikssom halvgjord.
Jg får försöka få fatt i någon att prata med härnere och så bestämma sedan.
Snorkis, ring Gyn! Fast fortsätt testa också, för dag 16 är ändå rätt tidigt ifall du inte har klockrena 28-dagarscykler.
Jag har haft ÄL på alltifrån dag 11 till 27, vilket blir en aning svårprickat och efter några förpackningar med stickor förbaskat dyrt också.
Det var därför jag fick pergotime in the first place, så kolla vad gyn säger!
Snorkis: när jag inte äter hormoner så är ca dag 16-20 det vanligaste för ÄL om jag ska bortse från allt annat hattande (vilket jag ju inte kan, men iallafall)
Muggles, jag GÖR det! Ta dig en redig racebajsare och dunka glaset i bordet så får du räkna fågelholkar sedan. 
Det går ju alldeles uppenbart att lyckas med detta på alla möjliga fantastska sätt, och ingen kan ju heller veta om den som lyckas med sitt första IVF lika väl hade kunnat göa sin 4:e insemination eller rentav bara gökat som merparten av mänskligheten...
..det kan ju lika gärna hända att man går och gör 3 IVF.er, inte pallar mer, skiter i hela alltet och sedan blir på smällen vid 43 när man väl dessutom kommit på att man ska segla jorden runt eller just startat eget eller vad fan som helst och kanske-mot alla alängtor hittills ommit på att man inte alls vill ha barn längre.
JävlaförbannadeBAJS att man inte kan få bestämma lite själv i frågan. Typ åtminstone att "jatack och inom de närmsta två åren please"
Istället är allt man gör bara att göra och så hoppas.
Ja det suger fett som de säger ungdomarna...
I min mammagrupp hade nästan alla fått någon form av hjälp utom jag och två til.
Jag hade inte en orolig tanke i min värld mer än att jag hela tiden sagt till min seeeega sambo att JAG inte kan vänta hur länge som helst, för då kan det bli nada och inget.
Nu åtta år senare är det bara jag som har ett barn. Alla de andra har tre eller fler....
Pratade med den av dem som jag betraktar som en vän numera och hon är gravid med sitt fjärde barn nu. Och då har hon ändå hunnit med att hennes senaste dog i magen i vecka 16, så det är hennes femte graviditet. Jahapp liksom.
Det som känns värst är att det var så mycket SKIT som hände i våra liv under våra första år ihop att sambo-och i viss mån även jag, verkligen var tveksam till fler barn och jag skulle aldrig tvinga fram något sådant.
Sedan utbildade jag mig och när jag just höll på att skaffa jobb var jag själv inte så på. Tillslut sket vi i hur allt var runtomkring och valde att försöka ändå. Och då funkar det fantamig inte. Tyvärr var jag alldeles för cool alldels för länge. Tänka om jag vetat att det fanns hjälp att få även när man redan har barn-för det visste jag inte, och hade kört inseminarium redan för tre år sedan?
Sådant får man ju aldrig några svar på, men det gnager en del, det måste jag erkänna. Iallafall i den här tråden erkänner jag härmed det.
Jag hade också gärna haft tre barn.
muggles, visst är det som du säger. Det är väl delvis därför jag sagt i alla dessa år att" jo visst vore det roligt med ett barn till men det tar vi som det kommer och blir det en så blir det en i vårt liv" Men sedan, när man verkligen börjar med detta ÄL-letande och kartlägger fasen varenda dag i månad efter månad och allt är ett enda meckande med hormoner och spermaprover, åkande och V-Ä-N-T-A-N, då blir det ju en så jäkla ventral del av tillvaron och ganska svårt att bortse ifrån.
Lycka är ett ögonblicksord för mig tror jag , som är korta intensiva ögonblick. De där som får hjärtat att svälla så det värker i bröstet. Inte sällan ligger känslan förvirrande nära smärta. Man är riktigt intensivt levande och totalt närvarande i detta sitt levande liv.
Min strävan totalt sett är nog mer harmoni och att följa hjärtat vad gäller drömmar och längtan i den mån det är möjligt.
jag vill leva mitt liv så min lilla personlighet får bli så stor den kan i själ och hjärta.
Det innefattar att våga välja plats på jorden (läs hus och ort) utifrån drömmarna och våga bli förälder, utbilda mig, starta eget eller what ever.
Jag är inte rädd för att bli gammal och dö, men jag är rädd att en dag sitta och inse att det är över, färdigt och försent och att jag aldrig gjorde ditten och datten.
det här med barn och att nu snabbt närma sig 40-strecket är ju som en redig påminnelse om att tiden inte är evig utan knapp för en liten människa.
Jag tror också att jag skulle sitta och gräma mig senare om jag inte gjorde allt jag kan göra nu. Det lutar nog åt det iallafall.
Men det har varit otroligt skönt att ag haft så lite fokus på allt det där nu under hus och flyttruljansen. 
Hm, fastnade i min skalle nu på det där att lycka och smärta ligger vldigt nära för mig.
Som när jag ser på min son när han sover och känner hans lilla hand i min. Då kan jag liksom drabbas av lyckan, så den nästan tar kål på mig för det bara värker i bröstett. Och mitt i den finns någon slags skärande medvetenhet om alltings föränderlighet och skörhet. Att jag kan mista honom. Att vi kommer att skiljas åt under livet av döden...Hur kort och dyrbart det är att han är liten NU och ändå redan så stor mot hur jhan var när han kom.
Han var förresten myckt söt så det så. 
Och fast han åt jämt så tyckte jag just spädbarnstiden var hur fin som helst med all närhet och kontakten mellan honomoch mig.
Egentligen kom det mesta som kändes jobbigt utifrån, att andra tyckte man skulle åka runt mera eller låta dem hålla eller vad fasen de nu tyckte. Och så var det tufft att ha en depression också. Jäkligt tufft för mig och sambon. Lilla skorpan stod mest för sömnbristen och den överlevde vi.
