Livets viktiga och oviktiga frågor

EA: jag har känt mig som värsta bitterfittan, och visst är det skämmigt, jag är inte alls stolt över det. Det tog mig 4 dgr att hämta mig tillräckligt för att säga grattis (jag är patetisk jag vet)

Nenne: tack!

*auuuummmmm* (fokuserar på det positiva i livet)
Imorgon skriver vi på för vårt hus! Då ska champagnekorken äntligen poffas!

Lappis: tack för de orden. Jag kan känna lite skuld över att jag gnäller när jag ändå har ett barn (och mestadels är jag väldigt tacksam för det men klarar inte att vara tacksam 100% av tiden). Hela deppandet kan också hänga samman med att vi var på ett 2-årskalas i helgen där en tjej som fick sitt första barn samtidigt med Piggelin (alltså 3 mån efter mig) nu ska ha sitt andra redan i januari. Hon såg så lyckligt gravid ut Och mina medplussare går ju vidare i sina graviditeter och har nu kommit halvvägs och gjort RUL - medan jag inte ens har kommit till startblocket (som Nenne kanske skulle ha sagt). Men som sagt - vad har jag att gnälla över när jag har ett underbart äktenskap med världens bästa, en älskad dotter och snart nyköpt hus?! Varför varför kan man inte fokusera på det positiva istället?!

BS: vad gulligt av Iris att trösta dig - hon har empati den tjejen!

Telis: du har nog rätt i att inställningen har mkt med det att göra. Men att gå in i en förlossning och veta att det inte är säkert att man kan få smärtlindring (el effektiv smärtlindring - för låt oss vara ärliga och erkänna att varken varma bad el akupunktur hjälper särskilt mkt ) är som att vara påväg till en operation och veta att man inte kan få smärtlindring. Men i fallet förlossning så ska vi kvinnor acceptera att det är så därför att "kvinnor har fött utan smärtlindring i 100-tals år". Jaha, men för 100 år sedan opererade de utan smärtlindring också. De kapade ben utan mer smärtlindring än lite alkohol under krigen på 1800-talet. Men ingen skulle kapa ngns ben idag utan att ge adekvat smärtlindring... Det är så gammalmodiga attityder så jag blir irriterad bara därför. Och dagens människor är inte vana vid allvarlig smärta - många av oss har nästan aldrig känt det förut - klart man är rädd. Och vid åtminstone min förlossning var smärtan det klart värsta jag upplevt i hela mitt liv - det går inte att jämföra med ngt annat. Jag hörde mig själv kvida (långt bort som om det vore ngn annan) trots lustgas och kvaddlar.

Ang epidural så tror jag att det visst kan anses vara "försent" Är man för öppen (vet inte vid vilken cm-gräns man anses vara för öppen) så sätter de ingen epidural, för den hjälper inte vid krystningsskedet utan bara vid öppningsskedet. Och man ska veta att från det att man begär epidural tills man kan få den kan det dröja 30min-1h beroende på när läkaren har tid, det är inget man får 5 min efter begäran!

I mitt fall erbjöd de faktiskt epidural (trots att jag var 7cm öppen när vi kom in till BB) för att de tyckte att jag hade såpass ont. Men jag avböjde för att jag var rädd för att den skulle slöa ner förloppet. Jag är inte så säker på att jag gjorde rätt

Jag har läst ngnstans att bryta ett ben ligger på 6 på smärtskalan medan förlossning ligger på 9-10 (av en skala på 0-10). Så tja, det gör rätt ont.

Nenne: känns ändå rätt skönt att man inte är ensam om att vara en bitterfitta även om jag rent logiskt tycker att jag inte har lika stor rätt som tex du att vara det. Men jag lyckas för det mesta med att uppskatta det jag har. Vet inte om det är hormoner som gjort mig helt labil denna vecka (började gråta på jobbet igår - tur ingen såg).

Lappis: ja jag håller med. Och jag tycker jag har lyckats rätt bra den här hösten att uppskatta det jag har, så jag blev lite förvånad över att jag trillade ner i depphålet igen. Kändes som om det kom en andra "våg" av sorg över missfallet och vad som kunde ha blivit. Första sorgen var ju mer akut och jag trodde att jag var över alltihop men tydligen inte. Det är säkert helt naturligt att det kommer fler sorgereaktioner men man tror alltid att man är så stark och redan förbi

Liten: men varmt bad kan väl inte hjälpa när det gör sådär djävulusiskt ont?! Jag kan tänka mig att det hjälper de första centimetrarna (det är väl därför de alltid säger att man ska ta sig en dusch när man ringer BB). I början av öppningsskedet kan man faktiskt tvinga sig att slappna av med olika metoder men i slutet går det inte för det gör så ont så hela kroppen spänner sig. Åtminstone är det nog väldigt få som klarar det.
Bra att du njuter av magen! (och jo jag tänkte så förra gången och vem vet - det kanske är sant att jag inte blir gravid ngn mer gång...)

Kängu: själv tyckte jag det gjorde betydligt mer ont vid 7-10 cm än vid krystning men då hade jag ju heller inte epidural.

Telis: att ngn säger att man inte behöver oroa sig för smärtan hjälper ju absolut inte, man kan ju inte rationellt tänka bort oron.

EA: vad härligt med ett glas vin!

Jag använde mig mkt av profylaxandningen (som jag faktiskt hade övat på) bla när jag var tvungen att gå och försöka kissa på uppmaning av BM och lustgasslangen inte räckte in dit. Så visst hjälpte den mig, liksom kvaddlarna och lustgasen. Men det gjorde ändå djävulusiskt ont Fast jag kommer ihåg min förlossning som en BRA förlossning och har inga traumatiska minnen från den, jag är glad över den erfarenheten. Men jag kan inte förstå dem som säger att det inte gör så farligt ont el att smärtan inte är ngt att vara rädd för.