Smulan S skrev 2009-08-15 19:34:58 följande:
Ni har helt rätt.Kanske var jag lite otydlig.. Vi pratade om förlovning tidigt i vårat förhållande och om barn. Jag uppfattade det som att vi var överrens. Vid skottåret sa min pojkvän skämtsamt "om du vill fria snart så har du ju chansen nu". Jag svarade vänligt men bestämt, att det var min dröm att bli friad till.För ca 1,5 år sedan sa han att han gärna ville gifta sig, men inte för än jag har studerat klart. Jag förstod det som att man då kan förlova sig innan (dvs han friar.. och så småningom när ekonomin finns så gifter vi oss, för det har vi ju då redan lovat varandra.. och på den punkten är vi överrens förlovning=frieri=kommande giftemål).Jag vill att han ska fria för att HAN vill det, jag vill inte att ska göra det för att bara jag vill (han gör ofta allt för mig...). Eller ännu värre, tänk om han inte vill?! Jag vill inte pressa honom. Men hur ska jag få honom att förstå utan att ta upp det svart på vitt?
Det är just därför som ni behöver prata om det. Du antar en massa saker och sedan oroar du dig för konsekvenser som du rimligen inte kan styra över.
Släpp din romantiska dröm och inse att du lever i en verklighet där allt inte alltid blir som man önskar. Hårt? Ja, men så är det. Jag och talar av egen erfarenhet. Jag och maken träffades för 8 årsedan. Vi pratade tidigt i förhållandet om giftemål och han berättade då att han inte brydde sig om det och lika gärna kunde leva ogift. Jag blev ledsen över det eftersom jag verkligen ville gifta mig. Så vi pratade om det. Och han sa att om det betydde så mycket för mig så var det självklart att vi skulle gifta oss. Och jag vart nöjd, för det fanns liksom inte på tapen då att fria, vi hade väl varit ihop i något år kanske. Åren gick, och jag tog upp igenom att jag ville gifta mig och hintande och gjorde precis som du - vid varje resa gick jag och hoppades på att han skulle fria. Tillslut orkade jag inte med det och jag tog upp det igen på allvar och vi pratade om. Det kom då fram att visserligen ville han gifta sig med mig, men inte alls på samma sätt som jag. Han skulle helst gå till stadshuset och göra det borgerligt bara han och jag och sedan lyxa iväg på härlig bröllopsresa. Inte min bild alls. När jag frågade varför han aldrig hade sagt det här till mig så sa han att han gick runt och hoppades på att han skulle ändra sig så att han kunde ge mig det bröllopet jag ville ha. Men känslan innfann sig aldrig och han skjöt upp att fria.
Det var ju jätteviktigt att vi pratade om det här eftersom vi båda gick runt och mådde dåligt, var och en på sitt håll. Fruktansvärt önödigt. Nu blev bröllopet ändå i stort sett som jag hade drömt om, för när vi pratade om det och han fick vara med i besluten så kändes det annorlunda för honom.
Förutsätt aldrig att någon annan vet hur du känner. Ingen annan kan förstå precis hur du tänker. Ta ansvar för din egen lycka och prata med honom. Du tvingar honom inte genom att prata om det, men du får ur dig hur du känner och han får en chans att kunna uppfylla din dröm.
