Vad gör du uppe den här tiden? 
Trött, yr och sur ska jag börja denna arbetsdag. Monsterattacken har satt igång och jag har bara sovit några timmar *morrar*
(fast bara jag kommer igång blir det bra!)
Hoppas ni får en fin dag, tjejer.
:-P
Här kommer ett till negativt ego-inlägg. 
Jag tror inte att det är indianerna.
Inte med allt det där blodet, inte med alla klumparna. Åh, Gud, koagelklumparna...
Har sett såna förr.
Satt en stund på huk på toalettgolvet och grät. Det var folk utanför så jag fick försöka vara tyst.
Har ringt gyn, de ringer upp kvart i två (kvart i TVÅ? jag ringde dem före tio!). Ringde maken och han blev ledsen, men tyckte det var bra att jag ringde.
Vi vet ju inte säkert än att det är ännu ett MF, men jag håller det för troligt. Allt känns smärtsamt välbekant.
Jag är tacksam över att jag slapp ha samma ångest som sist.
Ja, nog skulle det kännas bättre med indianbesök än MF, men jag vågar inte hoppas på det.
Min mens har alltid följt samma mönster, med ytterst små avvikelser.
*tar tacksamt emot alla kramarna*
Jo, jag har tänkt tanken att ett graviditetstest borde ge svar.
Det var rätt tänkt alltså?
Hej.
Åh, falsklarm!
Tog nyss ett test och det var negativt, fanns inte det allra svagaste streck. Igår hoppades jag att blödningen skulle vara något annat än indianbesök och just nu är jag så lättad att jag gråter över att det var just ett sånt.
På gyn kunde de inte se varken eller, men hon konstaterade att allting såg normalt ut (en eventuell graviditet kan ju inte ses på UL såhär tidigt). De tog ett blodprov också, så på måndag får jag ett definitivt besked om att det inte finns några graviditetshormoner kvar.
Så vad jag har lärt mig:
*trots att alla indianbesök jag nånsin haft sen jag blev vuxen har sett i stort sett likadana ut (även det första efter MF) kan det hända att en cykel blir helt och fullständigt makalöst uppf*ckad.
*maken och jag har mått riktigt dåligt idag och det tyder på att vi inte var redo för den här dramatiken, för det var för nära vårt MF. Vi kommer inte att försöka bli med barn nästa månad utan vänta ett tag till (med reservation för ev ändringar (bäst att skriva det 
).
Nu ska jag ge min kropp rejält med spö för att den drivit så grymt med mig hela månaden.
Tack så mycket för allt stöd och all peppning (kan inte hjälpa att jag känner mig lite som en drama queen 
).
Vädret är fantastiskt, så nu blir det promenad.
Kram på er.
Bara en fråga till:
Hur ska jag göra för att ge min kropp rejält med spö utan att själv bli lidande??
Hej på er.
Ingis: Citerar bara Ninnis: "Iiiiihhh!"
Ninnis: Men åh, negativt test. Så skulle det inte vara. Hoppas det blir nån ordning på indianerna. *skickar över några om du vill ha*
*skickar några till Jenny också*
Blommis: skönt att det mesta börjar vara på plats. Ni har slitit hårt. Kul med trevlig grann-farbror. Och stackars sambon som blev inlåst.
Ankan: häftigt att känna livmodern sådär
*testar om Sonjas värk-dans fungerar mot stelhet i ländryggen*
Kram på er alla.
Skaka rumpa i slow-motion?
Skönt att maken snart är hemma, Ingis. Jobbigt med oro. Förstår att han kan vara orolig över förlossningen, men har ni skäl att oroa er över bygget också?
Blomman: så gullig omskrivning av en valp.
Det stämmer verkligen. Mina föräldrar har en piraya-tandad och ullig liten filosof till valp som de tog sig an några veckor efter att de fick ta bort sin ybersöta gamla trotjänare.
Tack för kramen. Vi är lite skakade över gårdagen än, men det är okej.
Indianernas beteende var så fruktansvärt likt det som hände vid missfallet. För nån vecka sen klagade jag här i tråden om den skarpa smärtan i underlivet som jag aldrig tidigare upplevt, förutom när missfallet blev verkligt. Och nu det märkliga indianbesöket. Är det så att kroppen minns och inte riktigt har kommit över det?
Ninnis: härligt att ha familjen samlad.
*funderar på att experimentera med Ingis tens-apparat*
Besvärligt att inte veta, Ingis. *kramar*
Jaa!
Grattis Ankan med make och Lanovia med make!
Hoppas ni får varsin fin bröllopsdag.
