I vått och torrt och väntan
![](https://www.brollopstorget.se/bundles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif)
Leksi: STORT GRATTIS!!! Strålande, underbara nyheter!
Fjällis: Jag ser det framför mig. Och hör hur du låter åt dina barn, he-he, trodde jag var ensam. Får också dåligt samvete nån sekund efteråt. Men grattis till kantarellerna *dreglar*.
Skönt att det stabiliserat sig med syrran och tvillingarna.
På tal om twins. Min fd kollega har fått två kill-tvillingar.
Hon fick första barnet rätt sent (självvalt), vid 40. En pojke.
Sen ville de ha ett syskon nu när pojken blir två. Och, se där, ni väntar tvillingar. VA?!?! Tur de hade köpt stort hus och inte tre rum på 90 m2. Men bil måste de byta (de hade precis köpt en ny fin kombi). Tänk er; tre bilbarnstolar på rad, ryms inte i en vanlig bil direkt. Och från att ha varit ensam (hon flyttade ihop med pappan till barnen ett-ettåetthalvt år innan sonen föddes) så vips var de FEM i familjen! Vilken omställning, men vilken LYCKA!
Pojkarna är jättefina, allihop !
Ingis: OIIIIIIIIII!!!! Så spännande! Lycka till
Hon är nog och drar i sig luftgas allt vad tygen håller
Gud, så spännande!
Ingis; Gud vad du lurade oss där VAr övertygad om att du låg och svor och svettades med lustgasmasken i ett fast grepp inne på BB...
Lanovia, har glömt säga att jag förstår dina känslor ang hunden och du får förstås kramar av mig också. Vilken tur att ni var där, skönt för hunden.
Jag avlivade min vovve för fem år sedan, när jag var "nygravid" med min andra flicka. Det var supersvårt, jobbigt och hemskt, eftersom det var mitt beslut. Hon var 10 år och började bli lite "kollrig" och mådde inte så bra.
Jag var med hela vägen och hon dog i mina armar lugnt och stilla *nu börjar tårarna välla upp i ögonen på mig för jag saknar henne fortfarande så mycket*. Jag tog henne som valp vid 8 v ålder (såg henne första gången när hon var 4 el. 5 v) och så trogen som hon varit kände jag att jag måste vara med henne ända in i slutet. Det ångrar jag inte, men hemskt var det, men ändå fint på nå't vis.
MIn man var så orolig att jag skulle få missfall eller nåt, för jag var så upprörd. Jag grät varje dag i 3 veckor, sedan började det klinga av lite.
Men nu droppar mina tårar här på tangentbordet... Måste sluta.
Kram allihop!