I vått och torrt och väntan
Inatt drabbades jag av en lätt panik igen. Vaknade av kramp i vaden, tio gånger värre än vad jag någonsin känt av någon kramp förut. Det gick liksom inte att få den att släppa. I detta så försökte jag öva lite profylaxandning. kan säga att det gick åt skogen. Då tänkte jag nejnej jag kommer inte klara detta, det kommer ju säkert göra så mkt ondare än denna kramp att föda...
Men sedan inser jag att det inte går att jämföra krampen med värkar, fast så klarsynt var jag inte inatt.
Är fortfarande lycklig över aurora besöket. Som maken sa igår, detta kommer vi klara tillsammans, vi är ju alltid ett oslagbart team. Den tanken skall jag försöka hålla fast vid.