Hur kan jag hjälpa min mamma?

Först och främst måste jag få säga en sak som jag förstår kan vara svår att ta till sig. DU är INTE ansvarig för din mamma. DU bär INTE ansvaret för att HON ska vara lycklig. Det är inte upp till DIG att reda ut hela denna situation, som troligtvis är mer komplicerad än vad den verkar när du kort beskriver den. Tro mig när jag säger att jag förstår hur svårt det är att ta till sig det jag säger för jag har själv varit i den sitsen där man ser sin mamma brytas ner och man vill bara hjälpa. Ställa allt till rätta. Fixa allt. Men det kan du inte. Den enda som är ansvarig för din mammas liv, situation och lycka, det är hon själv. Hon är en vuxen människa. Bara hon kan ta sig ur detta (oavsett om det innebär att ordentligt prata ut med mannen, eller lämna honom). Min pappa svek min mamma på flera sätt, flera gånger under min uppväxt och jag minns precis hur hjälplös man kände sig när man såg henne må så dåligt, och man undrade vad man kunde göra. Vem man kunde prata med som kunde hjälpa henne. Jag och min mamma står varandra otroligt nära så jag förstår dig verkligen men nu hoppas jag att du inte upplever det som att jag på något sätt klandrar din mamma när jag säger det jag nu ska säga, för det är inte alls menat så, men det jag vill säga är; Det är INTE du som ska förändra den här situationen, det är din mamma. Det är uppenbart att du mår dåligt av detta och det är din mammas skyldighet att göra allt som står i hennes makt för att du ska vara lycklig och trivas i ditt liv. Hon är som sagt en vuxen människa med ett ansvar i form av en dotter och u är fortfarande inte myndig och bor hemma, vilket innebär att din mamma har ansvar för dig och därför (i och med att du mår dåligt över situationen med den här mannen) måste hon göra något åt det. Det anser i alla fall jag. Men om vi för en stund lämnar din mamma utanför detta. Du skriver att ni försökt prata med honom men har du skällt ut honom? Det låter som du har otroligt mycket aggresivitet uppbyggt inom dig mot den här mannen och jag föreslår att du (gärna när din mamma hör) häver ur dig allt du känner. Jag säger inte att du ska svära och skrika på honom men berätta klart och tydligt hur dåligt du mår, hur arg du är, vad det är som gör dig upprörd med hans beteende och att du, som du själv skriver, inte står ut med att bo i huset längre, så som situationen nu är. Förhoppningsvis inser din mamma allvaret i situationen då. Det bästa du kan göra tror jag är att hjälpa din mamma med hushållet (det han inte hjälper till med) men framför allt, fokusera på dig själv. Vad behöver du för att må bättre? Om du tror det är att han försvinner ur huset så tycker jag att du lungt och sansat ska sätta dig med honom och din mamma och säga att "som det är nu, så vill jag inte att du bor här". Men tala om vad han kan göra för att du ska vilja ha honom där.

Förlåt att det blev så långt.

Ta hand om dig.