Någon mer som känner sig så jäkla barnsugen???

Är otroligt barnsugen själv! Min syster har en liten på 6 månader som jag gullat med hela julafton.. *suck* Hon är så söt!!
Madde är dock inte redo. Men hon har gått från:
"Jag hatar barn, aldrig i livet"
till
"OM vi skaffar barn så måste vi tänka på det och det.."

Så jag är hoppfull :)

Lite tråkigt dock att inte kunna "göra barn själv" och att det är så dyrt att insiminera i Danmark. Vi vill nämligen inte skaffa o Sverige så länge det inte finns ett donatorprogram där barnet kan, om denne vill, ta reda på vem den biologiska "pappan" är. Vill inte ta ifrån mitt barn den möjligheten.

Gu, va härligt :D Hoppas att det går bra för henne! :)

Helt enkelt pga samhällets norm. Vi kan inte förutse att vårat barn kommer vara strk och förstående nog att kunna vara nöjd med att den biologiska donatorn bara är just en donator. Alla i barnets närhet kommer ha pappor och mammor och ser man på forskning kring främst adopterade så råder det ofta en stor sorg och mycket dåligt mående bakom att de inte känner till sin härkomst.
Kan jag se till att ge mitt barn det valet så gör det inget att det kostar några tusen mer per försök.

Skriver och tänker av mig lite allmänt här:
I nyårshelgen och nu tänker jag mycket på hur tusan man ska våga skaffa barn..
Min systers man åkte skoter med två av hans pojkar (11-12 år) och deras gemensamma dotter (snart 5 år). Min syster stod på stranden med några kollegor och hennes mans dotter och såg på medan de andra åkte på isen.
Plötsligt gick det hål. Pojkarna som satt i ett släp/kärra på medar gick igenom och ramlade ner under ytan. Min syster tänkte springa ut men hindrades av sin kollega, isen skulle ju förmodligen bara spricka under henne. Hennes man dök i och drog upp båda pojkarna och kastade sedan dottern in mot land. Alla klarade sig tack och lov. Men chocken är kvar hos hela familjen. Speciellt hos min syster som för snart 7 år sedan förlorade sin son, en 4 åring, på en badstrand. Jag är så otroligt tacksam att vi slapp gå igenom en förlust till i vår familj.
Tänker också på 2 åringen som blev påkörd av sin pappa här i trakterna, på 4 åringen i Malmö och på alla vidriga saker som sker varje dag :(
Är rädd att jag kommer bli en överbeskyddande förälder och ännu räddare för att jag kommer behöva gå igenom det min syster upplevt och förlora ett barn. Hur tusan ska man klara det? Ush...