den svåra frågan-vad är kärlek???
jag och min kille har varit ihop i nästan ett år nu. från början tyckte jag att allt var kanon, och jag kände mig direkt inte kär men det kändes liksom bra att vara med honom och som om det var naturligt och roligt, bara bra känslor.
efter strax över en månad kom första krisen då har tydligen hade gått och stört sig på att jag äter mkt godis. (är dock inte överviktig)och ja tog det mkt hårt. han såg alltid i dålig dager och vår relation blev mer och mer ansträngd och tillslut gjorde vi gemensamt slut, och jag mådde bra ensam.
ganska snart därefter kom han tillbaka med svansen mellan benen och bad mig om ursäkt för allt han hade sagt och gjort som gjort mig ledsen. han berättade att han hade fastnat i en dålig cykel & att han var beredd att släppa en stor del av sina "regler", och det gjorde han. jag valde att lita på honom, och det visade sig vara rätt. han hade mognat, och mjuknat och kunde "släppa", dvs köpa att ja är en motsatt person som inte tänker som honom i många lägen.
sommaren har gått o det har känns bra igen tills nu.
nu har jag dom senaste veckorna börjar tveka på mina känslor för honom. jag vet inte varför, det finns ingen "giltig" anledning men en del av mig undrar om det här verkligen ska vara såhär. allt brast för mig när han kom till mitt hus en dag, och ifrågasatte när jag skulle packa upp mina flyttlådor, som stått för länge. jag tar så illa vid mig av hans kritik. kanske pga av det som skett förut, och kanske för att han är väldigt hård och osmidig när han kritiserar mig.
han tycker att jag är lite lat av mig. det gör ont, samtidigt som han säger att det inte är så farligt?
han är ganska pedantisk av sig.
vissa dagar vill jag vara fri, och leva ut mitt liv till fullo. smatidigt så har jag stängt ute min kille från det jag vill göra, och kanske att han kan vara med egentligen och leva ut mitt liv? när jag tvekar, så tvekar jag på om vi ska leva ihop, om vi kommer ha roligt ihop, och om han passar mig?
hur fasiken ska man känna? jag har ju känlsor för honom kvar. han har försökt acceptera mig som jag är, men han vill att jag ska ha mer rutiner och mindre stök och jag vet inte om det är OK för mig, när jag anser att jag klarar mitt liv som det är.
är det jag som är överkänslig och borde tänka mer på hur jobbigt han tycker att det är min lite slappare livsstil? eller är vi så olika att vi komma få slåss hela livet?
så tacksam för alla svar!!!