Men skit! Jag VILL ha massor av sådana OCH massor av fester! 
Hur ska jag då göra???
*avundsjuk på ditt gigantiska bord*
fru AM skrev 2009-11-05 22:36:07 följande:
Hej alla! *vinkar*
Vi har varit ända i Mörrum utanför Karlskrona idag!
Med sonens handbollslag.
De fick fett massa stryk kan man säga, men jag är glad som en lärka, för idag har jag fått sitta och se min lilla pojke skaffa sig en plats och en roll i det laget och få iaktta hur han belv en i gänget, med ryggdunkar, high five och alla de passningar som plötsligt kommer när lagkompisarna inser att man fixar att ta den och spela vidare.
Det väger tungt när den annars klart skickligaste killen i laget säger "han är minst och yngst av alla och ändå är han nästan bäst i hela lagetju! Han är ju hur envis som helst på plan!"
Snacka om att skaffa sig respekt!
Så hinla roligt!
de samarbetade verkligen så det var en fröjd att se och min son fick både skratt ochjubel och applåder ÄVEN av föräldrar till motståndarlaget.
*mitt hjärta flödar över*
TACK! 
Hehe, jag är iallafall helt utan tvekan den mest högljutt hejjande mamman på läktaren.
Av ALLA läktare jag än så länge varit på. Folk skrattar åt mig... 
OBS! Jag hejjar på ALLA, inte bara på min egen unge hoppas jag ni förstår.
Första matchen visste jag inte vad vår tjeje som var målis hette och hon blev så liten och ledsen där i jättemålet för varje skott som gick in.
Mellan matcherna gick jag och frågade vad hon heter och sa till henne att hon var AS-BRA och peppade som attan.
Nästa match vrålade jag hennes namn av mia lungors fulla kraft och ser ni det hjälpte ta mig den! Hon stod rak som en jag vet inte vad där och tog skithårda skott. när hon fick ett i ansiktet så tårarna sprutade ställde vi oss och applåderade när hon lyckades samla ihop sig, och jag lovar att det lyste om tjejen när jag kramade henne efteråt.
Jag vet inte VAD som kunde vara roligare än att få vara med och se alla fina ungar som jag fick följa idag.
Fy Mugglan vilket skit! 
Jag har inga som helst svårigheter att föreställa mig den ångesten. USCH vad jobbigt! Hoppas verkligen det lossnar SNART!!!
Oj, nu skrev Lappia bra precis exakt det jag satt och tänkte både för Septembers och Gosnosens del, så jag bara tar och skriver under och håller mina tummar också så här direkt efter!
"Lappia"????
Lappis, förstås. Lilla fina kaninen!
Vet du vad Muggles, jag tycker inte du behöver skaka fram en massa positiva tankar för att bevisa hur käckt du kan hantera motgångar.
Det är ju för i helskotta mitt i mörka november, du har jobbat som ett as med att få allt tip-top och det ni sysslar med just nu är att försöka sälja ert hem-en av de största affärer man gör i livet, de flesta gör den bara en eller två gånger.
Det är jobbigt på ALLA sätt, både fysiskt, tidsmässigt och mentalt. Man sitter under en rättt stor press och det är nervöst så det är hemskt.
Om du gör det nödvändigaste på jobbet så duger det väl gott och väl mitt i allt det här. Jag är övertygad om att du i vanliga fall presterar en bra bit över vad du egentligen behöver alla andra dagar.
Man får faktiskt bryta ihop och gå vidare ibland.
Att släppa ut lite av alla de där jobbiga känslorna och tillåta sig känna det man känner, är bara bra i vissa lägen tror jag. Då kan man få ut lite av det som spränger inombords, så det sedan får plats något annat.
Det finns en sak som är rätt viktig att komma ihåg i vårt framgångsfixerade samhälle:
Det inte farligt att bli ledsen.
Det är inte farligt att låta hjärtats innersta rädslor och den darrande själens minsta lilla litenhet tala klarspråk ibland.
Att våga se sin värsta fasa i vitögat när man målar upp svaret på frågan "vad är det värsta som kan hända" framför sig, är kanske det modigaste man kan göra. För det är ju ingen vacker syn precis.
Dels tror jag det är helt ofarligt att låta sig känna det man faktiskt känner. Dels tror jag det är ganska meningslöst att försöka kamouflera det med något klämkäckt.
Att däremot ge sig lite plats och andrum och hitta ventiler för sina känslor tror jag är nödvändigt OCH jag är säker på att stillar man sig lite och slutar slåss, så kan man hitta en liten liten punkt där i orkanens öga. Den där livslusten och tilltron till tillvaron och tryggheten finns.
Men först kan man behöva gråta en ocean eller slå sönder en servis eller springa några mil.
Och så behöver man oftast lite extra värme och närhet av andra i ens liv. Då är kramar för det mesta bättre än långa svammel...
....*KRAAAAAAAAMAR Mugglan*
Porchez;: Om du visste vad glad jag blir för din -och andras fina kommentarer!
Jag är inte i en period i livet då jag särskilt ofta känner mig underbar precis.
*funderar på om jag vid närmare eftertanke någonsin haft en sådan period*
Just nu är jag väldigt lättad att jag inte tvingade iväg min son till skolan imorse. Han har visst över 38 i feber inser jag nu...
Imorse undrade jag om han inte mest pep för att han inte hade ngn lust. Tur att jag tog honom på allvar till slut!
*tar glatt emot alla kramar jag kan få*
Jooo, glada tjoanden behövs och allt ryms väl?
Jag tjoade ju som attan igår!
Ska man gå ner och göra sig en kvällsmacka till kanske? Jag tror det.
