Summan av kardemumman - livets väsentligheter

Tack hörni för grattisar!

Än så länge har jag faktiskt haft en riktig skitdag om man är tillåten att tycka det om sin födelsedag.
Jag ids inte gå in på detaljer, men för min del kan det lika gärna bli imorgon lite kvickt.

Sonen sov hos sin komis inatt och de kom inte hit vid 8 som de skulle imorse med honom utan han är kvar där och leker. Senare kommer båda barnen hit och leker vidare. Sambon står i duschen och har blivit inringd på extrapass så han jobbar till 21.30 ikväll.

I julklapp och födelsedagspresent har jag konsekvent fått kläder av honom. Jag har önskat mig vardagströjor, typ bomullströjor att ha under andra kläder, gärna med polokrage så jag kan använda mina lusekoftor.
Han har köpt kläder som han tyckte var "lite roligare". Dvs helt andra plagg och dessutom 2 storlekar för litet rakt av utom koftorna.

Nu har jag haft ett bryt för att han inte öht lyssnar på mig vad det egentligen är jag säger när jag säger något och att jag känner mig skyldig att vara så jävla tacksam för vad han väljer för det ska man vara, när jag egentligen blir ledsen över att han inte lyssnat på vad det är jag behöver/önskar.

Vi har inte riktigt råd att köpa en massa kläder just nu, så jag önskade mig de där tröjorna för att vara lite praktisk i jultider. Då är två vita blusar och två koftor och en top inte riktigt nån nytta med. Jag behövde tröjor att ha till jeansen. Och eftersom jag är alldeles för fet för att ha någon lust att svida upp mig så ville jag bara ha vanliga tröjor-enkelt och okomplicerat.

Han har väl fattat nu att det kanske inte var så omtänksamt att köpa saker HAN tyckte var roliga, men jag känner mig ändå inte ett dugg glad.

Den här dagen suger.

Så nu fick ni detaljer ändå av den otacksamma feta bitchen.

PS. Om någon skriver något hejjigt om att gå ner i vikt eller börja träna nu så börjar jag gråta.

Förresten så gråter jag redan så det kan vara skitsamma.

Jag vet att jag är fånig ochjag skäms redan för mitt inlägg och mina känslor.

Fast ändå kan jag inte låta bli att konstatera att jag är en liten flicka som innerst inne öskar att hon fyllde år någon annan gång, då det är av intresse med kalas och alla inte radan är både proppmätta, färdigfestade och luspank.

Inget av allt det är min sambos fel. Inte att han måste jobba heller. Men jag kännner mig jävligt ensam ändå.

Tack för kramar! *gråter ännu mer*

Alltså, jag vet ju att kläder är as-svårt. Det är ju därför jag varit tydlig med vad jag behövde och varför.

Och det är just att han inte fattade det som gör mig ledsen. det är nästan alltid det som gör mig ledsen. Alltså när jag känner att jag inte når fram med vad jag försöker kommunicera. För då känner jag mig ensam fast vi är två.

Och så blir jag ledsen för att han blir ledsen också. För det blir han.
Han älskar ju mig och vill göra mig glad.

Fast den här gången förstod han vad jag menade iallafall. Det har åtminstone skett en utveckling sedan den förbaskade morgonrocken för nio år sedan, för då var det bara så att jag var väldigt besvärlig och inte gick att köpa presenter åt.

Vad gäller shopping så finns det nog ingenting jag har mindre lust med än det just nu. Vrkligen.
Jag får råångest av kläder jag tycker om men inte kan ha och provrum, speglar och käcka tjejer i piffiga outfits, välsminkade och friserade som kvittrar "hur gååår det" utanför.

Mmmm, jag trodde att "jag är för fet för ALLA mina gamla kläder" skulle räcka och att se att de är typ medium allihop. Nu köpte han medium på allt och sa "jag som tyckte jag tog i"
Jag har bytt den ena blusen mot en jeansskjorta i XL...

Han har uppenbart inte satt ett samband mella att jag väger 20 kg mer än när vi träffades och klädstorlek.

EA&MJ skrev 2010-01-07 11:56:21 följande:

Egentligen var det väl taskigt av mig att önska mig kläder när jag har sån ångest runt min kropp just nu. Men jag trodde väl att "några vardagströjor, gärna med polokrage och som inte sticks" var ganska säkra kort att gå på.

Och det var det ju, fast för tråkigt.

Nu ska jag gå och ta ett bad.

Telis, Tack ska du ha!

Izzie, jag har tyvärr inga pengar att shoppa loss för någonstans alls. Det är det som är grejen. Nu måste jag byta till något i den affär han handlat i, om det ens går fortfarande.

MSW, jag är så van att det inte är något särskilt med att jag fyller år och att det knappast firas att jag tycker jag borde ha gillat läget vid det här laget. Det har jag uppenbarligen inte. Jag känner mig som en barnunge.

Nu ska jag hålla käften och sluta älta sönder tråden med mitt neggande.

Vet ni vad?

Det här blev nog en sådan där gång då en sak blev fel men sedan komallt annat i hela tillvaron man tycker är svårt och jbbigt och känner sig liten inför.

För jag bara gråter och gråter. Helt stilla utan hulkanden, men det bara forsar. Hela tiden. Det slutar inte.

Min födelsedag är nog den minsta faktorn av alla i det hela.

Nu sitter jag och försöker kommma fram till gyn för att meddela att vi tänker göra det där ivf-försöket. Och varje gång det tutar upptaget rinner tårarna ännu mer. Jättebalanserat och stabilt.

Frullan, bä bä vita lamm!
Tack för dagens bästa!

Vad underbart att höra om din "uppenbarelse" i pojksammanhanget!

Vad gäller min födelsedag så har jag nu gråtit en hel dag och har JÄVLIGT ont i ansiktet. Men jaginser att det här blev dagen då det blev någon slags kulmen med alla känslor och alla beslut, all ovisshet och allt som jag vill.

Jag är inte en åldersfixerad person, men dagen då jag skulle ringa ivf-samtalet så kändes inte 39 år som något att jubla över precis.
Inställt firande och mindre lyckade presenter och en helt ensam dag ovanpå trötthet och sådär ger ju en utmärkt grund för att stilla bryta ihop.

Jag sa väl häromdagen att jag känner mig spröd just nu?

Jag märker att jag öht inte har plats för NÅGOT annat i min värld för närvarande än att hantera faktumet att vi nu står i väldig brådska och egentligen tvugna att göra den där IVF-en om vi ens ska ha skuggan av en chans.

Hela grejen skrämmer skiten ur mig för jag vill inte bli sådär ledsen som vi alla blir när det inte tar sig och jag protesterar i hela min själ mot att jag inte fick bestämma själv över hur många barn jag ville ha. Jag sörjer att jag nu är så gammal att valen inte längre finns på samma sätt som de gjorde tidigare i livet och jag blir ap-stressad över att leva i "möjligheternas värld" där man borde göra så satans mycket av sitt fantatiska liv. Vara framgångsrik, vältränad, lyckad, glamourös och avundsvärd allraminst. Och åtminstone ska man ju ha en PLAN som alla andra kan imponeras lite av medan man jobbar på alla fronter.

jag orkar inte leva upp till allt det där och innerst inne så skiter jag just nu i både jobb och företagande, skola och allt annat. Jag vill tänka på allt det medan jag bär mitt barn, ammar och byter blöjor. Det är ett par år fram i tiden och ett utmärkt tidsperspektiv i min värld.

Bara det att jag inte får välja det själv.

Och därmed förväntas ha en plan B.

Jag vet inte ens hur bra jag kommer att hålla för att genomföra plan A och så antagligen misslyckas.

Men, har jag nu bölat ur mig alla mina tårar snart, så reser jag mig kanske lite starkare när jag väl samlat hop mig.

Frejis, shit vad läskigt med din pappa! *kram*

Alla:Tack snälla ni för alla grattisar och kramar! Utan er hade den här dagen varit ett enda mörker.

Fast nu har jag gungat gungstol framför brasan med min son och haft deep talk, och sambon fick sluta lite tidigare så just när vi hällde upp risgrynsgröten så kom han in genom dörren. Så nu är det inte så himla ensamt iallafall.
Cicci, särskilt tack för tulpanerna förut. Florist som jag är så får jag ta mig tusan aldrig blommor så det gläder mig extra!

Koko, trevlig resa! Och tack för komplimangerna.

Godmorgon!

Nu är skolan igång igen för sonen och idag när det är så kallt fick jag ju lov att gå upp och göra varm gröt till honom så han inte bara skulle ha kall yoghurt i magen som start.
Lyckades övertala sambon att masa sig upp och skjutsa sin avkomma till skolan också. Lite ompysslad kan man väl få bli nån gång ibland.

Att jag eldade extra inatt innan jag la mig belönade sig också för det var rätt varmt fortfarande nu och glöd i pannan så det var bara att fylla på.

Cicci, det är så förvirrat kul att du också kallar ditt barn för skorpan. Jag har kallat min pojk det sedan BB och jag vet inte alls vart det dök upp ifrån.

September, jodå jag kom fram tillslut, så nu ska läkaren höra av sig till oss när hon är tillbaka på jobbet.

Dagens fråga kom från sonen imorse, han har fått en egen väckarklocka i julklapp eftersom han vill kunna vakna själv. Mycket bra, sån´t uppmuntrar vi!
Nå, nu har han ju då ställt den själv och vaknat inte av mammas väna men uppfordrande röst utan av pipet från klockan.
Nu frågade han mig:"mamma, när du jobbade förut och din klocka pep, hände det då nån gång att du tänkte "NEEEEJ jag vill inte vakna jag vill bara sova MERA"

Eh, kaaaaanske NÅN endaste liten gång har mor i huset känt lite åt det hållet... (jag är ungefär den mest morgontrötta jag själv vet)

Välkommen min son till verkligheten!