Varför har det blivit så viktigt för mig?

usch, jag lider med dig svanboet, för du låter verkligen precis så uppgiven som jag var i min förra relation. han kom liksom inte med nåra direkta initiativ till varken barn o bröllop trots att vi närmade oss trettio, o jag gjorde då precis som det låter som att du gör; nämligen pushade på o frågade o halvt pressade honom ännu mer. o ju mer han INTE pratade om de där sakerna ju MER tog jag upp det.

jag blev oxå helt galen av att det inte bestämdes nåt, att han inte verkade vilja lika mkt som jag, o det tär faktiskt mer på en än vad man kanske tror.. jag kände mig stressad av mitt ex o blev ofta lätt irriterad på honom eftersom det på nåt sätt inte kändes som om han bekräftde mig riktigt..

nu slutade ju vår historia inte särskilt bra, men det är jag ju jättelycklig över idag eftersom jag, två år efter att mitt ex flyttade, träffade mitt livs stora kärlek. o det bästa är att vi verkligen vill samma sak! vi har efter två år ihop redan en dotter på drygt ett år o för fem veckor sen gifte vi oss, o allt känns helt fantastiskt! jag är inte det minsta stressad längre för jag vet att jag o min kärlek är på samma bana på nåt vis..=)

lycka till nu svanboet, jag känner verkligen med dig!