Hej!Jag sitter i samma sits som dig och mår också jättedåligt...Våra är födda med 13,5 månader emellan så jag han inte heller gå tillbaks till jobbet emellan. Stora skolade vi in i höstas då vi tyckte han skulle få vänja sig långsamt iom att han inte visste om "nåt annat" än att vara hemma med oss. Vi ville att han skulle få en "mjukstart" och den sociala biten också såklart. Nu efter jul börjar jag jobba igen efter 2,5års föräldraledighet. Så då ska vi skola in "minstingen". Det jag känner är att om jag hade haft ett jobb som jag trivts med så hade det kanske varit en annan sak, men nu har jag både ångest över mitt jobb och att lämna bort barnen. Jag menar, det är ju nu man vill vara med barnen medan dom är små så man kan "lära känna" dom och vara med att påverka vilka små individer dom ska bli. Tyckte det där vårdbidraget lät jättebra, men tyvärr så röstade dom ner det i våran kommun, annars hade jag nappat på det. Min tröst (som jag tänker för mig själv) är att söka annat sedan när jag börjat jobba,men samtidigt så säger jag inte upp en tillsvidare anställning hursomhelst... Jag har en tröst nu iaf och det är att min sambo pluggar hemifrån på distans (och är färdig till sommaren), så vi har tänkt att han får lämna dom typ efter frukost och hämta efter mellis eller nåt så dom slipper gå så långa dagar. Sen när han är klar med utbildningen och förhoppningsvis får jobb på en gång, så ska båda gå ner i arbetstid. Vi lever inte för att jobba, vi jobbar för att kunna leva!!!Det mottot lever vi efter iaf, vi värderar familjetid högst. Hör av dig om du vill prata mer!Förstår dig till fullo, brukar ha ångest och gråta på kvällarna när jag är ensam, för jag vill verkligen INTE!!
