Vad tänker ni om begreppet "den enda rätta"?

Jag är övertygad om att den som man väljer ska vara den enda rätta - är det.

När jag träffade maken var han övertygad om att vi skulle leva resten av livet tillsammans. Själv var jag mest "ja, tills det tar slut". Men efter alla år tillsammans är livet utan honom svårt att föreställa sig.

Han känner mig bättre än de flesta, kan mina dåliga sidor och har accepterat dem (om än inte med glädje!) och vi har klarat av så mycket tillsammans vid det här laget.

Så maken är den enda rätta för mig. Om han inte finns där längre är det möjligt att jag hittar en ny "rätt man". Fast i ärlighetens namn vete sjutton om jag orkar "börja om" med en ny karl. Tänk att flytta ihop med någon annan som ska ha synpunkter på var osthyveln ska ligga. Nä, jag dras nog med maken ett tag till!