Vad gör man?? Obs, långt inlägg

Precis. Nog tycker jag det finns "större" händelser i livet än bröllop.

Om jag själv rankar viktiga händelser i livet (inte roliga utan viktiga!) så kommer bröllop efter både barnafödande, första natten i huset, examensdag och tyvärr några närståendes dödsfall.

Därmed inte sagt att bröllop är oviktig men precis som jag inte förväntar mig att släkten ska jubla över att vi köpt hus (men de glädjs givetvis med oss) så förväntar jag mig inte heller att de jublar över att jag ska gifta mig.

Tack så mycket för all respons.. Det känns bättre nu när jag vet att andra har varit med om samma sak... Med andra ord får jag blunda för deras likgiltigthet och hoppas att de inte förstör vår dag bara för att "de är som de är"..

Självklart kommer det finnas andra dagar som är världens bästa dagar. Men fram till nu så är det en av de bästa dagarna. Vi har inga barn än, alltså har vi inte fått uppleva det än. Liksom de andra sakerna ni nämner...

Vi fick lite samma reaktion när min sambo friat - jag berättade för mamma över telefon och hon drog efter andan Ååh, nämen, graaaaaaaattiiiiiiiiiis, vad roligt! Och ville genast prata med min sambo och hälsa honom välkommen i familjen. Verkligen från hjärtat var hon glad!
När vi berättade för sambons föräldrar (och hans bror + tjej) så var det först helt tyst, brorsans tjej var den första som fick ur sig grattis och då fick de andra mål i mun också. De verkade helt chockade, trots att vi varit tillsammans länge (4 år) och vi hade ju pratat om "sen när vi gifter oss".
Jag fick lite grann en klump i magen och vi skojade lite om det sen - de var inte så nöjda med MITT val av fästman, eftersom de i vanliga fall verkligen tycker bra om mig... Svärfar är inte så intresserad generellt, men svärmor är och var med och kollade brudklänning, frågor mycket och ska knyta min brudbukett.
Än idag vet jag inte varför de reagerade som de gjorde när vi berättade om förlovningen...och jag förstår precis hur du känner det...

Nu vet jag inte när det är dags för er, men de kanske blir mer intresserade när det börjar närma sig? Kanske känner de att de inte "vill lägga sig i", så om du ger dem något litet "uppdrag" så kanske de mjukar upp sig? Jag vet tex. att svärmor var väldigt glad över att få vara med och kolla klänning, speciellt som hon bara har två söner och inte kommer att få vara med och göra det till en egen dotter.

0Maria0, vi gifter oss i maj, så det är inte såå långt tid kvar. Jag har försökt engagera henne i bland annat valet av klänning, för fallet är likadant hos henne (bara söner ingen dotter). Men även där, knappt någon respons. Jag valde mellan två klänningar och frågade om råd, hon tyckte att båda var fina.. Det var den enda responsen jag fick.. Min sambo är väldigt familjär och jag försöker verkligen se till att alla blir nöjda och glada. Men det känns som att oavsett vad jag gör så är någon missnöjd..

Vi pratar knappt om bröllopet hemma hos de. Precis som om det är tabubelagt. Sorligt tycker jag det är... Jag är så glad över mina föräldrar och deras reaktion.

Jag tänker bara på min mamma, hon är verkligen inte speciellt glad över vårt bröllop. Alltså hon avgudar min sambo och ibland tror jag nästan att skulle det hända något som gjorde att det tog slut mellan oss, så skulle mamma välja honom framför mig... Men bröllopet är inget som väcker någon direkt glädje hos henne. Hon ser mest det som är jobbigt, och så tycker hon att det är otroligt onödigt att lägga pengar på det.

Men hon och pappa gifte ju sig en eftermiddag, medan kålpuddingen stod i ugnen hemma. Inga gäster överhuvudtaget, min mormor ringde precis när de skulle gå till kyrkan, så mamma svarade: "jag hinner inte prata nu, jag ska gå och gifta mig" och "bröllopsresan" var en dagsresa till Fredrikshamn. Hon är totalt oromantisk, något överekonomisk och hatar fester, så jag förstår att hon inte är dansar glädjedans, men visst är det tråkigt...

Hehe.. :) fin liten bröllopshistoria.. :)

Aja, får väl hoppas på det bästa.. Jag kan ju inte direkt tvinga de att medverka i planeringen eller visa någon entusiasm.. jag hoppas att de själva inser att det är lite sårande..

Skit i att de verkar likgiltiga! Det är ert bröllop, viktigast är att ni har en trevlig dag.
Vi har jättestora problem med min svärmor och har beslutat oss för att vi inte kommer bjuda henne på vårt bröllop. Det senaste året har det varit stor ovänskap som nu tyvärr eskalerat. Allting bottnar i att hon har problem med att hennes lille son kanske glömmer bort henne när han lovar att älska någon annan. I grunden handlar allt om att hon inte kan klippa navelsträngen, och precis som jag läst här ovan så har hon oxå bara söner. Istället för att vara glada för dem, hittar hon fel på deras respektive och använder sådana ord som är svåra att ångra. Hon har tillomed sagt till min m2b att han inte ska gifta sig. Jag tror inte hon är medveten om vilket val hon försätter honom i. Vi tror att hon kan göra nånting för att sabotera vårt bröllop eller börja bråka med min m2b för att han ska komma ihåg sitt bröllop som något dåligt. Därför blir hon inte bjuden heller.

Så mitt råd, visst kan det kännas jobbigt att de inte glädjs åt er som du önskar, men kom ihåg att du och din m2b startar nåt nytt, ett vackert band mellan 2 människor som älskar varann och då ska ni inte låta någon förta er den lyckan. Så skit i dom, förstora inte upp det, låt dem bara vara likgiltiga o glädjs åt att andra glädjs för er skull istället!

Jag sitter i en liknande situation fast det är mina föräldrar som inte visar någon glädje eller något engagemang över huvudtaget. Vi förlovade oss i oktober -09 efter 6 år tillsammans och när pappa fick reda på att vi ska gifta oss i sommar så sa han varför har ni så bråttom och "om du skulle dö så skulle ju X ärva dig och ni har ju inga barn". Hur kan man ens säga så? Efter sex år så är det inget som kommer plötsligt! Pappa och mamma gifte sig i hemlighet efter att jag föddes. Tvivlar ens på att de skulle ha gift sig om jag inte hade fötts. "Den juridiska biten blir enklare" Vi har verkligen helt olika syn på varför man gifter sig.

Hans familj är överlycklig, min mamma och pappa har inte ens sagt grattis. Jag vill inte ens prata bröllop med dem för de kommer bara med spydiga kommentarer hela tiden. Har just nu ingen lust att ens bjuda dem.

Mitt råd är att inte bry dig. Det är er dag! Även fast det är svårt så blir det nog bäst så!

Jag kommer på mig själv med att växla mellan att vara besviken på mina föräldrars ointresse (varför gifta sig om man inte har barn?) eller irriterad över hur svärföräldrarna försöker styra bröllopet samtidigt som jag så gärna vill att alla ska tycka om våra beslut. Trots att bröllopet markerar hur vi skapar en ny familjeenhet tillsammans så tycker jag att nästan allt kretsar kring våra föräldrar just nu, dvs den gamla familjen. Blä!

Bröllop rör upp så mycket känslor och det är inte bara positivt. En del föräldrar kan glädjas åt att deras barn ska gifta sig. Andra tänker nog mer på att deras barn kommer ta ett stort steg bort från sin ursprungsfamilj och reagerar negativt. Vissa föräldrar gifte sig av väldigt praktiska skäl och kan inte fatta varför man gör en så stor grej av något som man kan klara av på ett par minuter på rådhuset, utan att lägga en krona på något annat än frimärket till ansökan om hindersprövningen.

Försök att fokusera på hur lyckliga ni känner er inför bröllopet. Det är ju det som räknas.

Tack så innerligt för alla inlägg... Jag kommer nog att fortsätta störa mig på mitt problem, för jag är en sådan typ som har väldigt svårt att släppa det.. Men, nu när jag har sett det från andras synvinkel kommer jag nog inte att reagera eller prata om det med´min blivande, utan behåller det för mig själv.

Gah.

vad skall de göra? hur tycker du själv att de skall bete sig?

Ska de hoppa upp och ner och klappa händerna och prata oavbrutit om ert bröllop varje gång ni ses?

Absolut inte.... En bra början hade varit att medela sina syskon (som de står nära och som de någon gång har sagt att de vill ha med på bröllopet) om att deras förstfödda son ska gifta sig... Att fråga hur långt vi har kommit i planeringen, om vi har hittat nån lämplig lokal eller bestämt tårtan (t.ex.). Bara så enkla saker...

De har ingen aning om något gällande bröllopet och som sagt inget vidare intresse för det..

Jag kan inte förstå att det ska vara för mycket begärt.....

Min mor har inte hört av sig alls sedan vi berättade att vi skulle gifta oss :P Riktigt, riktigt tråkigt.. det är nu 2 veckor sedan vi berättade det. Kanske är hon fortfarande "ledsen" över att ha förlorat sin förra svärson, vad vet jag.. blir ganska irriterad när jag tänker på det.

Min svärmor är jobbig på ett annat vis. Tänker på sitt eget bröllop och blir ledsen (svärfar dog för 5 år sedan) En hel del "så ska det vara" t.ex. att min BM ska fixa brudbuketten.

Men men var stark och gör bröllopet till ert bröllop och se dom som vanliga gäster, så ska jag göra ;)