Äsch - orkar inte läsa ikapp igen ikväll...
Hej hej!
Nu är vi hemma med lillskrutten, spännande, nervöst, jobbigt, skoj. Allt på en gång. Tajmar så väl med mammablues etc.
Vi stannade 2 nätter på BB, mest för att slippa åka in igen o ta prover etc. Vill inte behöva passa tider på ett tag. Med ett barn var det svårt, med 2 krävs det nog lite övning.
Historien då, lagom fort i början och ett rasande tempo på slutet.
Värkarna började vid 21 på tisdagkvällen. Funderade några timmar över om det var sammandragningar som gjorde ont pga gaser, eller om det var the real thing. Vore ju pinsamt att ringa föräldrarna för att jag är bubblig i magen... Men tidigare sammandragningar har inte direkt kommit en gång i kvarten.
Försökte sova utan framgång - så lätt när man ligger o klockar för att se om det håller tiden. Ringde in barnvakterna lite efter midnatt för att de skulle vara på plats när det ev blev bråttom. De kom en timme senare och alla kunde gå och lägga sig igen vid 2. Vi ringde BB innan vi försökte sova, mest som förvarning/koll - 12 min mellan värkar. Just då var det fullt, men de tyckte ju ändå att vi skulle återkomma senare.
Låg till strax före 5 då jag klockade 6 min mellan värk. Det ökade ju farten varje gång jag varit uppe - så nattvilan var nog bra för tempot i det hela.
Taxiresan - gräslig som alltid, kom fram till SöS halv 6. Vi räknade på 3 min värkar när jag kom in, men BM sa att det var 5 min. Inskrivning o undersökning strax före 6, då gick vattnet och jag var visst öppen 5 cm. Värkarna blir riktigt täta men på något sätt klarar jag mig med andning tills 6.30.
Börjar med lustgas och vid nästa undersökning 6.40 är jag öppen 6 cm. Hade i förlossningsbrevet skrivit att jag helst prövar någon annan ställning än sittande/liggande denna gång, så barnmorskan hjälper mig runt på knä (fast hon trodde det nog inte skulle gå pga värkarna). Lutar mig mot den uppresta madrassen och värkkaoset bryter ut 6.41 (läser innantill i journalen - ingen av oss hann riktigt med). Både BM o jag känner att det går för fort och ingen av oss kan hålla emot. Försöker få ner mig igen men det blir att luta ner madrassen så att jag halvligger på mage.
får lite panik att jag inte kan hålla emot krystningarna, var ju nyss öppen 6 cm. Men snart säger BM att jag kan släppa efter och krysta lite försiktigt - jo det är ju lätt!?!
Minns bara de två krystningarna som födde fram lillkillen, resten var automatiska om de nu var fler än så.
6.47 föddes vår lilla klimp, lite medtagen hörde jag där jag stod bakvänd. Ur makens perspektiv var det värre eftersom han såg att han var blå och lealös. Men efter 20 sekunders gnugg med handduk kom några skrik i ökande styrka och BM blev nöjd. Puh!
Nu är han en rätt godmodig kille som sover och äter och bajsar. Att komma hem och visa honom för storasyster som fick klämma och känna på en filt på golvet var magiskt. Hon klappade lite, sprang sen o hämtade först en bok att läsa för lillebror, sen doktors väskan för att ge brorsan en översyn med samtliga instrument. Sen var han friskförklarad o godkänd. Mormor o morfar blev lite nervösa av behanlingen, men det gick fint.
Nu är väl känslorna blandade mellan syster o bror. Känner mig lite nervös inför vardagen, men vi har ju rätt gott om tid med maken hemma vilket underlättar. Men ändå - skillnaden mellan ett o två barn, att ha någon mer att pyssla om är stor.
Ska sluta nu och se om jag kan väcka sovnissen för en slurk ur en av de sprängfylla bomberna. Tror inte han hunnit gå ner mycket i vikt, och nu bara äter han o sover, så det måste gå uppåt.
Trevlig kväll. Återkommer när tillvaron stabiliserat sig, smygläser kanske något tills dess.
Sovgott!