-
Fast själv blev jag otroligt trött på alla som flöjtade "NJUUUUUUT av bebistiden - den kommer aldrig tillbaka!!!" och själv kunde jag inte vänta på att hon skulle bli större och kunna kommunicera bättre vad hon ville, sluta vakna kl 04.30 på morgonen (jag som är kvällsmänniska dessutom), att amningen skulle börja fungera, mm mm. Det är inte så himla lätt att ta de där människorna då när man själv sitter där hålögd med lätt förlossningsdepression - och sitta och njuta. Hur i helvete då?! Och så får man ju ännu sämre samvete för att man är en dålig mamma som inte "njuter" av sin bebis. Det var inte direkt sämre samvete jag behövde när jag redan mådde dåligt...Telis skrev 2010-03-02 11:07:53 följande:Jag håller nog med nenne ändå. Det är klart att nätterna inte alltid är njutbara eller när han skriker så man inte vet om han eller jag ska få hjärnblödning först men på det stora hela så tycker jag att det är njutbart. Han är ju så obeskrivligt gullig. Och det finns väl ingen period som är enbart njutbar?
-
PB: just det - det var en annan sak jag fick höra jämt och ständigt - "sov när du kan!" (dvs på dagen). Men min unge sov ju fasen aldrig på dagen Max en halvtimme, och det efter kämpande. Det fick jag ju ordning på till slut men det var en jäkla kamp som inte direkt underlättade "njutandet". Jag fick ingen egentid över huvud taget. Och jag är nog sådan som behöver lite egentid - jag är inte den där "150% mamman".
-
PB: håller med dig om reflexer. Här i Götet har många föräldrar reflexer på barnvagnen men inte på sig själva. Men det är väl bra att de åtminstone har på vagnen - så att har de den i släptåg så blir de inte påkörda iaf
Det värsta är väl folk som genar över gatan (där det inte finns övergångsställe), mitt i mörkret, med sina svarta vinterkläder. Japp, de syns ju jättebra. Jag tror att de tror att om de ser bilen som kommer så ser föraren dem också? -
PB: vad skönt att känna så "det får duga"! Jag känner mer så nu (ibland) men absolut inte som nybliven mamma. Någonstans var jag beredd på sömnbrist mm men det är aldrig samma sak att vara mentalt förberedd som att verkligen uppleva det. Och det som verkligen gör slut på en är en långvarig sömnbrist. Det var när Moa var ung 4 mån det var som värst tror jag. Vissa nätter sov jag bara sammanlagt 4h, och då ofta uppdelat i 2 delar. Jag fick även insomningssvårigheter, så när jag ammat och pumpat och hon somnat igen så kunde inte jag somna. Och låg där helt utpumpad men ändå klarvaken och var stressad för "om 2-3h vaknar hon igen". GAH!
Och så sov den rackaren inget på dagarna... Hur hon den lilla bebisen klarade sig på 9h (19-05) sömn förstår inte jag... Och eftersom jag omöjligt kunde somna lika tidigt som hon på kvällen (trots sömnbrist) så blev det rätt lite över till mig.
Tack gode gud för min underbara make som iaf tog matningen kl 23 så jag fick sova... OCH vissa morgnar gick upp med henne kl 04.30-05 och lät mig sova en timme till. Han gick sedan till jobbet (som programmerare! som kräver en viss koncentration) och fick nog inte mkt gjort tyvärr... Han säger att den tiden är helt dimmig för honom med. Gudars vad vi slet. Men det blev människa av den lilla bebisen med - och nu sover hon som en gudinna på både nätter och dagar. Nu för tiden kan hon lätt sova 2-3h på dagen - är inte det typiskt!!! -
HAha, bra sagt!passionsblomman skrev 2010-03-02 16:21:35 följande:Hejja Oms, det ÄR för tidigt för sommarjacka och tygskor! "Jag behöver inte sköta om Alla Andra när hon blivit dödssjuk, bara dig. Så jag nöjjer mig med att bestämma över dig min lilla rosenknopp." He he!
Lappis: oj stackars dig - som har bihåleinfl! Krya på dig! Din man är för rolig... han är inte lätt att lura va? -
Lappis: min Bvc-sköterska sa ngt mkt klokt till mig. Hon menade att vissa mammor fullkomligt älskar bebisperioden (känner vi ngn här som kan tänkas falla in under det kategorin kanske?! ) medan andra mammor inte alls tycker det är roligt men däremot älskar att vara tonårsförälder och sitta och samtala om livet hela nätterna igenom. Typ. Och ja, jag är nog inte den bebisälskande typen. Jag har aldrig tyckt att bebisar är speciellt intressanta. Jag har tex aldrig rusat fram till en bebis och åååhhh:at och oooohhhh:at (och gör fortfarande inte). 2-3-åringar däremot! Oj, vad de är roliga! De funderar så roligt och gör roliga saker och man får respons. Man kan visa dem saker, leka med dem. Det har jag alltid tyckt, även innan jag fick barn.
Nu när jag har haft bebis har jag blivit ngt mer bebisfrälst vilket innebär att jag gärna håller i en och gullar lite. Men jag tycker fortfarande de är rätt... tråkiga. De kan ju inte så mkt än. Med risk för att jag blir nersablad i tråden nu...
Så vad jag vill komma fram till - JAG tycker inte att du missar så mkt. Om du kommer in i någons liv vid 8-9 mån som vi diskuterat förut så händer det ju väldigt mkt då (krypa, gå, första orden mm).
Sedan är det ju ändå inte ngt jag skulle ha velat vara utan. Jag är såå tacksam att jag fått uppleva en graviditet, en förlossning och en bebistid. Och jag vill gärna dit igen -
Jag kände det mest som ännu ett krav jag inte lyckades uppfylla - att njuta också. Jag kan fortfarande bli fascinerad över hur man lyckas få tråkigt (som i Vickans fall) eftersom jag själv av ngn outgrundlig anledning hade fullt upp. Jag var en av de där som typ inte hann duscha.
Men det kan nog ha att göra med att jag inte hade tillräckligt med mat i boobsen - och då fick Moa inte tillräckligt med mat varvid hon sov sämre(?). Det kändes som att jag gick upp, ammade, åt frukost, ammade, duschade, ammade, gjorde oss i ordning för bvc-besök, ammade på Bvc, kom hem, ammade, slängde i mig lunch, ammade osv. El nåt. -
Vickan: förstår att du har tråkigt om du har tid att slösurfa! Men NJUUUUT...
-
Och jag som mådde jättebra och var jättelycklig under min graviditet skulle gärna uppleva det igen...passionsblomman skrev 2010-03-02 17:32:13 följande:...och jag - som mådde skit under min graviditet, skulle så gärna vilja få revansch och uppleva en graviditet som "normal" och inte som ett psykfall. Då kanske man skulle njuta lite till och med?
PB: jodå jag kan känna igen det lite men samtidigt så skiter jag i om vi blir lite mer "låsta" för jag vet ju hur snabbt den fasen går över. Och jag tror att jag kommer känna mig mindre låst med nr 2 för då kommer jag inte att ta så överdrivet mkt hänsyn till bebisen som jag gjorde med Moa, så allt blir nog inte på bebisens villkor andra gången.
Ore: jag har hört att det bästa är att köpa färdiggröt för de innehåller precis samma som ersättningen (massa nyttigheter). Gör du egen gröt så är det inte lika mkt jox tillfört. Varför skulle majsgröt vara det bästa??? Majs och ris är fö stoppande så han kan bli rätt hård i magen om det är det första "fasta" som han äter. Värt att tänka på... Jag körde vanlig mild havregröt (Nestle tror jag) 4-månaders och den åt hon länge, tills hon var typ 8 mån el så. -
Nenne: hoppas du inte blev sur på mig för att jag reagerade igår.
Jag funderade jättemycket på väg hem varför jag reagerade som jag gjorde. Kommentaren var ju absolut inte ens riktad till mig så varför brydde jag mig över huvud taget? Jag kom fram till att den första bebistiden är lite av ett rött skynke el en öm tå för mig, precis som tex graviditeten är för Nenne och Telis (och kanske ngn mer). Iom att jag hade det rätt jobbigt så vill jag dels berätta den "andra sidan" (som Snorkis var tacksam för) så att inte alla tror att alla har det underbart lugnt och skönt första tiden med bebis. Och dels ville jag nog bara få ur mig lite frustration över att jag råkade ut för en jobbig bebisperiod och inte hade chansen att njuta, trots att bebisen var mkt efterlängtad.
Ni har ju alla haft väldig sympati med Koko hur jobbigt hon haft det. Ingen skulle väl komma på att säga till henne att njuta? Och visst, nu är det skillnad på Kokos och Vickans bebisar (än så länge - vi får väl se hur Trollet blir när han vaknar till om några veckor) men ändå.
Och poängen är att ingen kunde se på mig att jag hade lätt förlossningsdepression (jag visste det inte ens själv då - det har jag ju förstått först senare) så det var inte folk som var elaka, utan det är den allmänna synen på att bli mamma; att det är rosenrött, MYSIGT, lugnt och skönt. Man ammar litegrann, man sover när man kan, man luktar på bebis och behöver inte göra så mkt mer. Jag önskar av hela mitt hjärta att det hade varit så för mig men det var det inte. Och det är kanske därför jag blir lite frustrerad när folk säger att man ska njuta. Tja, jag är väl lite fucked up kanske....?
Sweet: skönt att höra att ngn mer kände igen sig...