Ang barn skriker - Telis (och Lappis)
Det är HEMSKT! Jag har också varit i den situationen flera gånger, med eller utan publik och vad ska man göra mer än det man försöker med? Jag har tänkt någon gång att det skulle iaf inte bli lugnare om jag gav ungen till den som blängde för att den skulle få se hur det kändes eller för att den skulle få se hur svårt det var! Och sådana bebisillvrål-från-hell, som aldrig tar slut, går ju över ju äldre barnet blir. Sedan går det över i annat vrål som sagt.
Senast i förrgår samgrät vi här, när E varit sitt gnälligaste och tristaste 3-årings-jag längre än vad mitt tålamod klarade. Då var det värsta att samtidigt som jag började gråta slutade hon och skulle trösta mig. Hade jag inte dåligt samvete innan fick jag ju det då. Vi grät en stund ihop, hon satt hos mig och viskar sen fram ett förlåt. Då grät jag lite till.
Ibland undrar jag hur man ska kunna leva med allt dåligt samvete. Jag säger som PB - Är jag en så dålig mamma?
Svaret har jag kanske egentligen, men summan av kardemumman är väl att det är svårt trots att man gör så gott man kan och vränger sig själv ut och in på kuppen.
KRAM!!