Vi fortsätter blanda och ge

Ranunkler heter de. Som krukväxt tänkte du?

Tror de mår bättre ute för de trivs i lite lägre temperaturer än vi vanligtvis har inne. De blommar mer ute. Inne blir de mer som en sådan där "slit och släng blomma".

Ja eller bära ut och in med en flit som min mamma exempelvis...

Hehe, jag bär heller inte ut och in. Jag är alldeles för glömsk OCH lat. Förreten så hittade jag min nu framsmälta fjärilslavendel i hörnet vid trappen nu. Den är inte så fin längre...

Men den blommade ju så himla länge och fint trots frostnätter i höstas, så jag slängde den aldrig och sedan snöade den över.

Typiskt mig!

Men Lappis!

Och gucket letar sig alltså ut genom ÖGAT då istället för genom näsan....

Jaha! Alltid lär man sig nå´t nytt i tråden.

Jag undrar också iafall någon hört mer från BS?

Lappis, absolut-den här vintern har varit en bra vinter för växtrena. Det är mycket värre om det är snöfritt och så blir det skitkallt.

Hahah!
Hejja Lappis samrta make! Här lyyyyras ingen Kanin sådär ytan vidarrrrrre! *pratar Frenska*

Apropå balkong: Det är fortfarande sol på vår balkong här och bara det inte blåste så infernaliskt skulle man kunna dricka sitt eftermiddagskaffe där. Jag tror bestämt vi måste fixa någn slags möbel ditupp...

Apropå springa med tvillingvagn...skulle jag dö om jag gjorde tror jag..men skit i det: Jo, en granne till oss var helt träningsfanatiskt-man såg henne jämt och överallt omkringkutandes, smal som ett rö och med sin vagn med först en, senare två ungar i -UTAN reflexer på vare sig sig själv eller vagn eller barn!

Jävla IDIOT!!! Mitt ute i det Svenska vinter- och höstmörkret utan en gatlykta någonstans och UTAN trottoarer och heller ingen vägren eftersom det var diken direkt där oljegruset slutade. man höl ju på att skita ner sig varje gång man _inte_körde på dem.
En annan granne skällde ut henne. Då saakffade hon nåt litet reflexarmband. ÅÅÅÅH jag börjar nästan hyperventilera av upprördhet när jag tänker på det där... HUR kan en atomfysiker (jo hon hade något sådant där värsta smarta jobbet) vara så korkad och ansvarslös!

Mugglan, Usch ja! De flesta olyckorna är visst vintertid i städerna, då stadsbor tror att bara för att det finns belysning så syns de.

Nä fy egentid, det existerade öht inte för mig heller och eftersom jag var deprimerad redan sedan innan så var det en ganska dimmig tid. Min son sov heller aldrig mer än 30 min. Det var ett töcken av amning, dvala och åter amning faktiskt.
Fast jag hade liksom inga andra förväntingar. Kände inte ett skit för att flänga runt på bebisaktiviteer eller träna, träffa kompisar eller något som helst.

Jag är också utpräglad kvällsmänniska - min son undrade häromsistens om inte vi också kunde ha sådana där uppdukade helgfrukostar som hans bästis familj har. Tror inte det. Jag är inget trevligt frukostsällskap och jag kommer inte till frukosten förrän alla andra vill ha lunch.
Jag har dessutom hopplöst svårt att sova på dagen. Somnar nästan aldrig i soffan eller bilen-som sambon ALLTID gör. Därför var jag tvungen att liksom låta mig själv slumra till lite, åtminstone en powernap på dagarna där jag satt i soffan.

Min egentid behövde jag till att glo rakt fram och låta själen sväva fritt därinne i väntan på att någonsin landa igen.

På ett sätt kanske det var lättare för mig att bara existera där och då och vara i den fas barnet var - jag hade helt enklet ingen förmåga att vara otålig framåt eller något driv att göra en massa saknade saker från förr.

Dessutom är jag ingen träningsstjej och rätt nöjd hemma med videofilmer eller en filt i trädgården. OCH _viktigast av allt_ eftersom jag hade haft så svår ångest med ruggiga ångetsatacker under graviditeten var min enda stora skräck att de skulle komma tillbaka eller att min sambo skulle tröttna på sin galna kvinna och lämna mig. Alltså var tristess och sömnlöshet helt uthärdligt i jämförelse med skräcken för Monstren som lurade i mörkret.

Jag blev helt blåst på att må som en sprudlande äppelkäck madonna under min graviditet. Jag var livrädd att inte kunna älska eller knyta an till mitt barn. Därför tror jag lättnaden när mitt hjärta svämmade över av kärlek och alla instinkter om att "det här är MITT barn, undan och passa er om ni ens liknar ett hot" var så stor. Det var en befrielse. Jag kanske inte var förmögen att njuta i någon större utsträckning. Men jag klarade att vara närvarande och det var en seger för mig. Fy fan! Jävlar vad dåligt jag mådde iunder den där tidn! Jag blir alldeles tårögd nu när jag sitter och verkligen minns...

Jag har aldrig varit den där 150% mamman utan är i mångt och mycket en rätt slö en. Fast min son gillar mig för det mesta ändå. Så det får duga.

Vad jag verkligen hoppas av min tid här på jorden är att jag inte hela tiden ska missa det som är gott här och nu medan jag otåligt och missnöjt bara strävar framåt.