Har jag för höga krav - blir aldrig nöjd??
Hur vet man?
Att man är rätt för varandra, eller rättare sagt, om man inte är det?
Jag och min sambo har varit ihop snart 3 år, är förlovade, båda har fasta jobb som vi gillar. Alltså känns det som om manegen är krattad - bara att ordna med bröllop och barn... Jag som tidigare inte känt av den "biologiska klockan" har nu fått ett visst sug och dessutom har man ju som tjej inte hela livet på sig.
Problemet i vår relation (som det bara verkar vara jag som märker) är att det känns som om vi inte har något att prata om. Vi äter alltid middag framför tv:n och pga osynkade arbetstider är detta enda målet vi äter ihop på vardagarna. Jag som är en rätt snackig person får dålig magkänsla av att vi kan sitta tysta under en lång bilresa med bara enstaka kommentarer av praktisk karaktär. Kanske är det så att jag tänker och analyserar för mycket?
Våra värderingar skiljer sig markant åt, jag försöker tänka på miljön, skänker pengar till BRIS, är blodgivare mm medan min sambo alltid sätter sig själv först. Han är ensambarn vilket kanske påverkar hur man ser på sin omgivning men hans inställning är väldigt "sköt dig själv och skit i andra".
Jag vet att han skulle göra vad som helst för att det inte ska ta slut (jag är 100% säker på att HAN älskar MIG) men frågan är vem han är om han ändrar sig "tillräckligt" för min smak och om det verkligen är vad jag vill?
Är det inte så att om det är rätt så VET man det? Om man tvekar i flera månader - finns det någon chans då? Någon som haft en såpass lång "svacka" och sedan kommit igen?
Det jag oroar mig för är dels att enda anledningen till att jag stannar är att jag inte vill vara singel och dels att att jag "ändå aldrig kommer att bli nöjd" eftersom jag har orealistiska förväntningar. Men visst ska man kunna ha något att prata om den lilla vakna tid man ses? Och man ska kunna diskutera saker som är lite djupare? Usch, nu hör jag hur dödsdömt det låter - tänk om det är det...?
Tacksam för alla synpunkter och gärna andras erfarenheter!