ediith

Äldre 31 Jan 17:52

10 svar

Tre kaotiska år (tillbakadraget frieri & abort)

Hej, blev nyss medlem här för att få utbyta lite tankar kring det här med förhållande, bröllop och barn.
Jag är 25 år, förlovad med min (betydligt äldre) pojkvän. Vi har varit ett par sedan tre år. Tyvärr har vi ett distansförhållande. Han bor i Stockholm, jag i Göteborg. Vi har bott ihop i Stockholm ett år, men jag flyttade därifrån i somras då jag inte orkade med hans son (tonåring) som också bodde med oss. Det blev helt enkelt inte vad jag hade förväntat mig av sambolivet. Jag hade önskat att det bara var vi två, men instället bodde hans 19-åriga son med oss, vilket innebar ganska mycket problem då han både sysslar med droger och kriminalitet.

Nåväl. Jag flyttade tillbaka till västkusten. Vi lever fortfarande på distans, otroligt jobbigt. Nu har han dock funnit ett jobb här hos mig och planerar att flytta ner nu under våren. Det känns naturligtvis bra, men ändå är jag fruktansvärt olycklig till och från. Jag gråter mycket, och ännu värre blir det då jag har en depression i botten att tampas med.
Det har varit tre kaotiska år, men trots det älskar vi verkligen varandra.

Han friade till mig under hösten 2008. Jag blev otroligt glad, för bröllop är min stora, stora dröm. Dock tycker han inte alls om bröllop, utan vill mest göra det för att göra mig lycklig. Han säger att han älskar mig såpass mycket och att han vet att han vill leva med mig, och då kan han tänka sig att också gifta sig.
Jag märkte dock direkt efter frieriet att allt inte var som det skulle. Han pratade aldrig om bröllopet, jag fick planera ensam, och när jag försökte tjata på honom att sätta mig ner med mig, så slutade det alltid i bråk.
Det gick några månader, sedan tog han tillbaka frieriet. Han tyckte inte det var rätt tid att gifta sig, särskilt då vi inte hade tillräckligt med pengar. Och det är ju sant, för han är ju ganska skuldsatt, och själv går jag på CSN. Dock kräver jag inget stort bröllop, vill bara bli man och hustru utan större krusiduller, men nu blev det som sagt avbokat. Jag kände heller ingen större lust att gifta mig när jag blev lämnad ensam med all planering och när han var så avig kring tanken på det, men jag blev ändå hemskt ledsen av att han tog tillbaka orden, och jag var knäckt i en ganska lång tid framöver.

I maj 2009 fick jag reda på att jag av misstag blivit gravid. Jag hade precis lämnat Stockholm och bodde ensam i Göteborg igen. Min pojkvän jublade ju inte direkt när jag berättade det för honom. Han tyckte att även detta kom vid fel tidpunkt. Det tyckte visserligen jag också då vi inte ens bodde ihop. Under en eventuell graviditet så vill jag ju bo tillsammans med barnets pappa, inte vara ensam. Vi enades om att göra abort, och så blev det. Han var med under hela tiden.

Och ja, tiden har gått. Jag blir mer och mer otålig. Drömmer om det där familjelivet med bröllop och barn. Han skickar ofta sina sms om att jag ska hålla ut och vänta. På sista tiden har vi bråkat mycket kring detta. Jag har börjat fundera på att göra slut. Nu när han var här senast, så var jag ganska säker på att jag skulle bryta med honom. Jag vill bli mamma, jag vill uppleva ett bröllop, men har insett att det kanske inte blir så tillsammans med honom. Vi hade långa samtal. Han säger om och om igen att han vill, men att saker och ting måste ordna sig först. Han måste få klartecken från jobbet här, han måste flytta ner, han måste få ordning på sin ekonomi, han måste få ordning på sin struliga son.

Idag när jag mådde som värst, så gjorde jag misstaget att ringa upp honom och fråga om han ville gifta sig med mig i sommar. Han svarade ja, han blev uppriktigt glad. Men det känns ändå ledsamt, tråkigt och fel. Jag vill få uppleva ett traditionellt bröllop, där mannen friar. Inte där jag, gråtandes, ringer och desperat friar över telefonen. Detta känner jag mig otroligt ledsen över. Han sa att det var synd att jag inte kunde vänta, för han hade planerat att fria till mig och be mig gifta mig med honom nu till sommaren, lagom till hans födelsedag. Han skulle bara få ett klartecken från hans nya jobb här nere, och efter det så skulle han gå ner på knä.
Fan, jag är så klantig och dum. Förstör för mig själv. Nu får jag ju aldrig uppleva det där som jag drömt om, en man som går ner på knä. Istället är det mitt eviga tjat. Likaså förlovningen, där var det jag som bad om att förlova oss.
Kanske att det låter löjligt att en sådan sak spelar en så stor roll, men för mig är det så. Jag är mycket för romantik, bröllop. Önskar ett traditionellt frieri.

Runt omkring mig gifter sig mina vänner. Klasskompisar och vänner får barn. Min bästa vän har en bebis i magen nu. Var planerad att föda den 28e, men har gått lite över tiden. Får barn närsomhelst. Jag tänker på min abort, att jag själv skulle fött under de kommande veckorna om jag inte tagit bort den (jag och min bästa vän råkade lustigt nog bli gravida samtidigt!).
Jag ska även nämna att min pojkvän ska bli morfar (!) i april. Hans dotter ska få barn. Detta har startat ett upplopp i mitt huvud och mitt hjärta.

Det känns fruktansvärt tungt. Borde jag satsa på det här eller ska jag göra slut? Älskar ju min grabb så jäkla mycket, men jag är otålig. Har blivit så sårad och har svårt att få såren att läka.

Sebastiána

Äldre 31 Jan 18:07

#1

Jag och min BM var särbo i drygt 3 år innan vi flyttade ihop. Jag bodde i Malmö och han i Umeå. Vi kunde bara träffas max en gång i månaden, men pratade i telefon varje dag. Min BM har två tonårssöner på heltid så att säga. Jag har tur och det fungerar jättebra med dem. Det måste verkligen vara jobbigt när det inte fungerar med barnen - föräldrarna kan ju inte bara strunta i dem utan de kommer alltid först. Men förr eller senare flyttar de hemifrån.

Min BM gick inte ner på knä och friade (som tur är, jag hade skrattat ihjäl mig, tycker det ser löjligt ut). Att vi skulle gifta oss var ett gemensamt beslut, men jag sa att han kan få bestämma när. Så plötsligt en dag frågade han om jag ville gifta mig med honom nästa år!

Om ni verkligen älskar varandra tycker jag att du ska vara tålmodig. Om kärleken klara det här klarar den nästan allt!!!

Chris24

Äldre 31 Jan 18:09

#2

Oj ts.. låter som en jobbig situation, du kanske ska gå och prata med någon istället för att grubbla och bli ännu mer förvirrad/ledsen av dina egna tankar? Det är inte lätt med abort för en kvinna eller att han tar tillbaka ett frieri är inte heller det lättaste liksom.

Varför tror du att du stannar kvar med honom? Vad får dig att vilja kämpa och leva kvar med honom?

Att hans son är stökig och håller på med droger är ju något hans son får också försöka reda ut själv, jag tror som förälder kan man nog bara försöka och finnas där och hjälpa en men vill inte du själv till slut så spricker det för ens mamma eller pappa. Hur mycket är han villig att göra för honom?

Du får nog ha tålamod med att han ska finna sitt jobb i GBG och såklart få klart besked innan han planerar ett bröllop med dig, dock undrar jag varför han va tvungen och ta tillbaka det? Ni kunde ju bara ha varit förlovade ett tag till liksom, ingen som säger att ni måste gifta er direkt?

Annnikah

Äldre 31 Jan 18:11

#3

Usch - livet är verkligen tufft... Hårt, kallt och orättvist ibland. Och precis det motsatta andra dagar. Men du - ingenting är skrivet i sten. Det går aldrig att veta hur någonting ska bli, man får bara försöka känna vad som är rätt just nu. Vet du vad du själv vill? Är han den man du vill dela glädje och sorg med? Och de aspekter du inte känner dig till freds med - är det saker ni kan jobba på, eller tror du att det är något du får leva med? Försök vara sann mot dig själv, så hittar du säkert Din väg. Stort Lycka Till med vad du än väljer

BlomAnna

Äldre 31 Jan 18:23

#4

Jag läste inte hela ditt inlägg men tillräckligt för att vilja ge dig rådet att hitta någon att prata med alltså en prykolog eller liknande.

Du kommer få allt du vill ha men du måste komma till ro med det som gör dig så ledsen och deppig.

Jag går själv hos psykolog av olika andledningar och det är verkligen jätte bra. Tror vi alla har något vi skulle behöva prata med någon proffesionell om.

Många Kramar Anna

ediith

Äldre 31 Jan 18:28

#5

Enligt honom själv så tog han tillbaka frieriet p.g.a brist på pengar. Han sa att frieriet kom så spontant, och sedan när han tänkte efter insåg han att det inte skulle gå att finansiera ett bröllop. Jag är väl istället av den åsikten att man lägger undan lite varje månad, att man kan gifta sig och ha en minnesvärd dag utan att det kostar alltför mycket. Men han såg på det hela på ett pessimistiskt sätt, han blev ofta arg och besvärad och jag i min tur blev ledsen.

Det som får mig att vilja kämpa... ja, jag måste ju erkänna att jag har funderat alltför många gånger på att göra slut och det har jag även sagt till honom. Senast han var här, så kände jag det starkare än på länge. Jag var inte ledsen, istället sansad och ganska klar med att jag ville bryta. Jag tror att han insåg allvaret på något vis just genom det samtalet. Nu blev det ju inte så att vi bröt, vi är fortfarande tillsammans, men efter det sa han att han började planera ett nytt frieri.
Jag är kvar för att han är den mest fantastiska kille jag träffat! Finns ingen jag trivs med som honom, när vi har det som bäst. Dock bråkar vi mycket kring det här, vilket förstör många dagar. Han är ganska pessimistiskt lagd, vilket ofta gör mig ledsen. Ser bara problem i allting. Bröllopet blev en pengafråga och ingenting som handlade om kärlek. Barn blir tungt, inte heller någonting vackert. Och så vidare, och så vidare...

Chris24 skrev 2010-01-31 18:09:36 följande:

Oj ts.. låter som en jobbig situation, du kanske ska gå och prata med någon istället för att grubbla och bli ännu mer förvirrad/ledsen av dina egna tankar? Det är inte lätt med abort för en kvinna eller att han tar tillbaka ett frieri är inte heller det lättaste liksom.Varför tror du att du stannar kvar med honom? Vad får dig att vilja kämpa och leva kvar med honom?Att hans son är stökig och håller på med droger är ju något hans son får också försöka reda ut själv, jag tror som förälder kan man nog bara försöka och finnas där och hjälpa en men vill inte du själv till slut så spricker det för ens mamma eller pappa. Hur mycket är han villig att göra för honom?Du får nog ha tålamod med att han ska finna sitt jobb i GBG och såklart få klart besked innan han planerar ett bröllop med dig, dock undrar jag varför han va tvungen och ta tillbaka det? Ni kunde ju bara ha varit förlovade ett tag till liksom, ingen som säger att ni måste gifta er direkt?

ediith

Äldre 31 Jan 18:29

#6

Jag har gått hos flera olika kuratorer och psykologer (i och med min depression som ligger i botten), så detta är redan någonting jag gör, men jag tackar ändå för tipset! :)

BlomAnna skrev 2010-01-31 18:23:37 följande:

Jag läste inte hela ditt inlägg men tillräckligt för att vilja ge dig rådet att hitta någon att prata med alltså en prykolog eller liknande. Du kommer få allt du vill ha men du måste komma till ro med det som gör dig så ledsen och deppig.Jag går själv hos psykolog av olika andledningar och det är verkligen jätte bra. Tror vi alla har något vi skulle behöva prata med någon proffesionell om.Många Kramar Anna

ediith

Äldre 31 Jan 18:35

#7

Tack för ditt svar! Ja, jag vet verkligen vad jag vill, och just därför blir jag väl förmodligen så otålig. Jag vill satsa på honom, skaffa familj och dela mitt liv och min vardag med honom.
Ja, det är tänkvärda saker som du ber mig tänka över. Han är inte beredd att gå lika snabbt fram som jag, men trots allt satsar han ändå högt. Han lämnar sin stad, han satsar på ett nytt barn trots att han redan har tre vuxna barn. Men som sagt, de dåliga sidorna som gör mig ledsen, de finns också där. Å andra sidan, finns det någon som är perfekt?

Annnikah skrev 2010-01-31 18:11:44 följande:

Usch - livet är verkligen tufft... Hårt, kallt och orättvist ibland. Och precis det motsatta andra dagar. Men du - ingenting är skrivet i sten. Det går aldrig att veta hur någonting ska bli, man får bara försöka känna vad som är rätt just nu. Vet du vad du själv vill? Är han den man du vill dela glädje och sorg med? Och de aspekter du inte känner dig till freds med - är det saker ni kan jobba på, eller tror du att det är något du får leva med? Försök vara sann mot dig själv, så hittar du säkert Din väg. Stort Lycka Till med vad du än väljer

BlomAnna

Äldre 31 Jan 18:40

#8

ediith skrev 2010-01-31 18:29:45 följande:

Jag har gått hos flera olika kuratorer och psykologer (i och med min depression som ligger i botten), så detta är redan någonting jag gör, men jag tackar ändå för tipset! :)

Så bra!

Min spontana tanke när ajg läser ditt inlägg är att det bästa kanske vore om du tog en paus från allt och bara funderade ut vad det är du vill, vad som är viktigt för dig och hur du vill leva.

Kram

Chris24

Äldre 31 Jan 18:43

#9

ediith skrev 2010-01-31 18:28:06 följande:

Enligt honom själv så tog han tillbaka frieriet p.g.a brist på pengar. Han sa att frieriet kom så spontant, och sedan när han tänkte efter insåg han att det inte skulle gå att finansiera ett bröllop. Jag är väl istället av den åsikten att man lägger undan lite varje månad, att man kan gifta sig och ha en minnesvärd dag utan att det kostar alltför mycket. Men han såg på det hela på ett pessimistiskt sätt, han blev ofta arg och besvärad och jag i min tur blev ledsen.Det som får mig att vilja kämpa... ja, jag måste ju erkänna att jag har funderat alltför många gånger på att göra slut och det har jag även sagt till honom. Senast han var här, så kände jag det starkare än på länge. Jag var inte ledsen, istället sansad och ganska klar med att jag ville bryta. Jag tror att han insåg allvaret på något vis just genom det samtalet. Nu blev det ju inte så att vi bröt, vi är fortfarande tillsammans, men efter det sa han att han började planera ett nytt frieri.Jag är kvar för att han är den mest fantastiska kille jag träffat! Finns ingen jag trivs med som honom, när vi har det som bäst. Dock bråkar vi mycket kring det här, vilket förstör många dagar. Han är ganska pessimistiskt lagd, vilket ofta gör mig ledsen. Ser bara problem i allting. Bröllopet blev en pengafråga och ingenting som handlade om kärlek. Barn blir tungt, inte heller någonting vackert. Och så vidare, och så vidare...

Okej, jag förstår det kan va jobbigt med pengar och bröllop såklart men som sagt, ni hade ju inte behövt och ha det direkt ändå så, ni kunde ju ha börjat med att spara pengar och när det väl var dags så kunde ni planera tillsammans? Han borde ha tänkt så men nu känner jag ju inte honom så jag vet inte hur han är. Varför ska han va så negativ för? Har han varit gift innan?

Jag förstår lite att han är emot barn just pga hans son och det får säkert honom och tänka till men han ska ju inte se det som en börda, ni är ju ett par och hans ex som han fick sin son med, var ju ett par så att säga. Du o han har ju en helt annan framtid nu liksom. Ekonomiskt är det ju klart också mycket med barn men då får ni planera och spara igen!

Du kanske inte ska "tjata" så mycket ang bröllop då? Om du bara låter just det vara för nu så satsar ni på ert förhållande, flytten till götet och hur ni ska leva därefter för nu? Kanske bäst och börja smått och sen gå mot just bröllop, barn osv..

Bra du går hos psykolog, dem är oftast bra och bolla tankar med och få tillbaka frågor man inte själv oftast tänkte på!

För saken är väl, om du väljer och stanna kvar och han nu flyttar ner, då får du ju kämpa med, om kärleken är så pass stark mellan er, då kommer den ju och vinna till slut men det gäller att ni BÅDA satsar och är villiga att offra/jobba hårt för att det ska funka. Att han ser mer allting som en ljuspunkt och inte är så emot och negativ emot allt kanske?

Har du föreslagit att han går på parterapi med dig? Eller ensam med en psykolog kanske? Han kanske har sig själv och reda ut också.

vildamatilda1976

Äldre 31 Jan 21:00

#10

När jag läser ditt inlägg låter det som om du mår allt för dåligt. Ta pause. Mitt råd är at vänta med barn familj och allt, du är trots allt bara 25. njut av livet av killarna och av att det snart blir vår! Tid för skrikiga nätter och blöjbyten kommer, manska inte ha så bråttom.
KRAM

Tre kaotiska år (tillbakadraget frieri & abort)

INNEHÅLL