Tre kaotiska år (tillbakadraget frieri & abort)
Hej, blev nyss medlem här för att få utbyta lite tankar kring det här med förhållande, bröllop och barn.
Jag är 25 år, förlovad med min (betydligt äldre) pojkvän. Vi har varit ett par sedan tre år. Tyvärr har vi ett distansförhållande. Han bor i Stockholm, jag i Göteborg. Vi har bott ihop i Stockholm ett år, men jag flyttade därifrån i somras då jag inte orkade med hans son (tonåring) som också bodde med oss. Det blev helt enkelt inte vad jag hade förväntat mig av sambolivet. Jag hade önskat att det bara var vi två, men instället bodde hans 19-åriga son med oss, vilket innebar ganska mycket problem då han både sysslar med droger och kriminalitet.
Nåväl. Jag flyttade tillbaka till västkusten. Vi lever fortfarande på distans, otroligt jobbigt. Nu har han dock funnit ett jobb här hos mig och planerar att flytta ner nu under våren. Det känns naturligtvis bra, men ändå är jag fruktansvärt olycklig till och från. Jag gråter mycket, och ännu värre blir det då jag har en depression i botten att tampas med.
Det har varit tre kaotiska år, men trots det älskar vi verkligen varandra.
Han friade till mig under hösten 2008. Jag blev otroligt glad, för bröllop är min stora, stora dröm. Dock tycker han inte alls om bröllop, utan vill mest göra det för att göra mig lycklig. Han säger att han älskar mig såpass mycket och att han vet att han vill leva med mig, och då kan han tänka sig att också gifta sig.
Jag märkte dock direkt efter frieriet att allt inte var som det skulle. Han pratade aldrig om bröllopet, jag fick planera ensam, och när jag försökte tjata på honom att sätta mig ner med mig, så slutade det alltid i bråk.
Det gick några månader, sedan tog han tillbaka frieriet. Han tyckte inte det var rätt tid att gifta sig, särskilt då vi inte hade tillräckligt med pengar. Och det är ju sant, för han är ju ganska skuldsatt, och själv går jag på CSN. Dock kräver jag inget stort bröllop, vill bara bli man och hustru utan större krusiduller, men nu blev det som sagt avbokat. Jag kände heller ingen större lust att gifta mig när jag blev lämnad ensam med all planering och när han var så avig kring tanken på det, men jag blev ändå hemskt ledsen av att han tog tillbaka orden, och jag var knäckt i en ganska lång tid framöver.
I maj 2009 fick jag reda på att jag av misstag blivit gravid. Jag hade precis lämnat Stockholm och bodde ensam i Göteborg igen. Min pojkvän jublade ju inte direkt när jag berättade det för honom. Han tyckte att även detta kom vid fel tidpunkt. Det tyckte visserligen jag också då vi inte ens bodde ihop. Under en eventuell graviditet så vill jag ju bo tillsammans med barnets pappa, inte vara ensam. Vi enades om att göra abort, och så blev det. Han var med under hela tiden.
Och ja, tiden har gått. Jag blir mer och mer otålig. Drömmer om det där familjelivet med bröllop och barn. Han skickar ofta sina sms om att jag ska hålla ut och vänta. På sista tiden har vi bråkat mycket kring detta. Jag har börjat fundera på att göra slut. Nu när han var här senast, så var jag ganska säker på att jag skulle bryta med honom. Jag vill bli mamma, jag vill uppleva ett bröllop, men har insett att det kanske inte blir så tillsammans med honom. Vi hade långa samtal. Han säger om och om igen att han vill, men att saker och ting måste ordna sig först. Han måste få klartecken från jobbet här, han måste flytta ner, han måste få ordning på sin ekonomi, han måste få ordning på sin struliga son.
Idag när jag mådde som värst, så gjorde jag misstaget att ringa upp honom och fråga om han ville gifta sig med mig i sommar. Han svarade ja, han blev uppriktigt glad. Men det känns ändå ledsamt, tråkigt och fel. Jag vill få uppleva ett traditionellt bröllop, där mannen friar. Inte där jag, gråtandes, ringer och desperat friar över telefonen. Detta känner jag mig otroligt ledsen över. Han sa att det var synd att jag inte kunde vänta, för han hade planerat att fria till mig och be mig gifta mig med honom nu till sommaren, lagom till hans födelsedag. Han skulle bara få ett klartecken från hans nya jobb här nere, och efter det så skulle han gå ner på knä.
Fan, jag är så klantig och dum. Förstör för mig själv. Nu får jag ju aldrig uppleva det där som jag drömt om, en man som går ner på knä. Istället är det mitt eviga tjat. Likaså förlovningen, där var det jag som bad om att förlova oss.
Kanske att det låter löjligt att en sådan sak spelar en så stor roll, men för mig är det så. Jag är mycket för romantik, bröllop. Önskar ett traditionellt frieri.
Runt omkring mig gifter sig mina vänner. Klasskompisar och vänner får barn. Min bästa vän har en bebis i magen nu. Var planerad att föda den 28e, men har gått lite över tiden. Får barn närsomhelst. Jag tänker på min abort, att jag själv skulle fött under de kommande veckorna om jag inte tagit bort den (jag och min bästa vän råkade lustigt nog bli gravida samtidigt!).
Jag ska även nämna att min pojkvän ska bli morfar (!) i april. Hans dotter ska få barn. Detta har startat ett upplopp i mitt huvud och mitt hjärta.
Det känns fruktansvärt tungt. Borde jag satsa på det här eller ska jag göra slut? Älskar ju min grabb så jäkla mycket, men jag är otålig. Har blivit så sårad och har svårt att få såren att läka.