Oj, Ninnis, vi skrev om varandra. Trodde inte nån var intresserad av mitt "problem". Som väl inte borde vara ett problem egentligen.
Maken vill ha fler barn. Jag har varit emot. EFtersom han är från en kultur där större delen av ansvaret för barnen och hemmet ligger på kvinnan (om än han har försvenskats rejält på den punkten så finns det skillnader som gör att jag får kämpa varje dag), så har jag känt att jag ORKAR inte med fler småbarn. Just nu. OM jag hade varit yngre och lugnt kunnat ta en paus på 5 år så hade jag gärna skaffat fler barn! Men jag blir 42 år i år. Det innebär vissa risker. Och jag hade en rejält jobbig gravidetet med andra barnet. Förstoppningar, svinlågt blodtryck, ordentliga foglossningar och jag var HELT slut!!! När man dessutom vet att största lasset kommer man få dra själv, det är inte så att man får nån avlösning så man får sova en stund mellan amningar och blöjbyten, utan snarare; "fan du gör ju ingenting, du som ändå bara är LEDIG" osv osv osv.
så har det inte känts som något önskescenario att bli med barn igen. OCH det är jag som får skjuta, hämta, fara på aktiviteter, hjälpa i skolan osv.
Men, men. NÄr man ser på de två små underbara kärleksbarnen vi redan har så känns det ju som att ställs man inför faktum så vore det knäppt att inte välkomna ett till litet barn. Vi är ju gifta, älskar varandra och har gott om plats
Det gäller bara att ORKA...
Nåja, vi får se.