I regn och solsken, i vått och torrt, och allt däremellan

Sötnos!

Jenny, jag känner SÅ väl igen det du skriver. Det var absolut inte så här jag hade trott att det skulle bli. Men nu är det så, och det enda jag kan göra är att bestämma mig för att det kommer att ordna sig, på ett eller annat sätt. Jag har insett att mitt liv är faktiskt väldigt bra på övriga områden, därför kan jag inte tillåta den enda del som saknas att förstöra allt det fina jag har. Jag anser mig vara lyckligt lottad överlag och det är jag tacksam och glad för.

Det låter kanske klämkäckt och klyschigt, men sedan jag formulerade kontraktet med mig själv och bestämde mig för att ändra inställning mår jag SÅ mycket bättre. Visst, det är pisstråkigt att maken & vovven veckopendlar och inte kommer hem förrän nästa torsdag. Men de kommer trots allt hem igen, och under tiden passar jag på att träna, sova, ha egentid och ha kvalitetsumgänge med diverse vänner och lillasyster. Livet är för kort för att jag kan tillåta mig att bara se det som en transportsträcka till någon diffus fantasiframtid medan livet, som faktiskt pågår här och nu, passerar förbi.

Jag menar inte på något sätt att skriva dig på näsan, Jenny. För MIG har det varit en drastisk (positiv) förändring att ändra mitt förhållningssätt och mina tankebanor, det är nog därför jag på något sätt gärna vill sprida det vidare. Samtidigt riskerar jag nog att uppfattas som att jag nonchalerar andras negativa tankar och upplevelser, vilket naturligtvis inte är fallet. Det tog mig trots allt ett år att komma till den här insikten.

Äh, detta blev nog ganska flummigt och obegripligt....

Ha det så mysigt hos mamma & pappa, Fru Bygg! Ska ni sälja huset? *förvirrad*

Jenny, vi var ganska öppna till familj och vänner med att vi tänkte försöka skaffa barn efter bröllopet. På gott och ont, eftersom många såklart börjar undra varför det inte händer något. Om vår nuvarande situation har vi dock bara berättat för de allra närmsta. Jag tycker det är skönt att de vet, så slipper vi undrande blickar och klantiga kommentarer. Mamma är en av de jag pratar bäst och mest med, så att hon vet känns självklart. Vi har sagt att vi säger till om vi vill prata om det eller om det händer något nytt, i övrigt behöver vi inte älta det hela tiden. Så de närmsta vet, men håller inte på och frågar utan låter oss bestämma om/när vi vill prata.

Hos oss är det som hos er, jag vill prata, spekulera och älta, medan maken inte vill spekulera och knappt prata om det innan vi har alla fakta. Tror det är ganska klassiskt. Vi har nog balanserat varandra lite, jag har fått honom att prata lite mer om det, och han har fått mig att tänka lite mer "den dagen, den sorgen".

Med facit i hand kan jag ångra lite att jag var så öppen gentemot den "yttre" vänkretsen med att vi skulle starta barnverskstaden. På kvällens tjejmiddag till exempel, då ska jag träffa tre tidigare kollegor. De vet att vi har försökt sedan bröllopet och kommer såklart undra om det har hänt något eftersom vi inte har setts på ett par månader. Jag har ingen lust att berätta mer eller prata om det med dem, så jag får väl dra till med att "det visst inte var så enkelt att skaffa barn när maken veckopendlar" eller något. Samma sak imorgon då jag ska träffa två gamla pluggkompisar. Den ena ex-kollegan blev gravid på första försöket (två veckor efter p-pillerstopp), och det skulle inte förvåna mig om någon av de andra har blivt gravid, så jag får verkligen användning av mitt positiva tänkande...

Det låter som en bra plan, Fru Bygg

Tack, stor kram tillbaks!

Oohhh, EA, hoppas du är färdig med plockningen nu och att de hittade massor av fina ägg! Och att du inte har ont...

Åh, vad jag tycker om er! på er, mina kloka, fina vänner!