Villemoa, kram på dig gumman.
På samma sätt som man naturligtvis inte bara får hälften så mycket kärlek til sitt första barn om man får ett andra, utan älskar lika och dubbelt och massor, så är ju inte längtan efter den andra mindre för att den första finns.
Jag förstår att folk kan känna att det ju är värre för den som får inget barn än för mig som iallafall har fått uppleva det.
Precis som jag kan känna att det är grymmare när någon förlorar sitt enda barn-som kanske dessutom är resultatet av ivf:er, äggdonationer och gud vet allt, än om någon som har fem barn förlorar ett.
Det låter ju helt fruktansvärt när man ser det skrivet, men ärligt så tror jag många åtminstone på ett plan kan känna så.
Samtidigt som det egentligen aldrig går att säga att en död är värre än en annan naturligtvis. Det kan alltid alltid alltid bara vara det värsta en förälder kan behöva uppleva.
MEN faktum är ju att vad gäller själva längtan så vet ju jag verkligen VAD jag längtar efter. Jag har upplevt något som jag vill uppleva igen. Det blir alltså både längtan och saknad.
Så mitt hjärta är ju lika fullt som någon annans som längtar hoppas och önskar.