I regn och solsken, i vått och torrt, och allt däremellan
Jotack, det är hopp om livet.
Har ganska mycket att göra, så jag är lite smygläsare för tillfället
Jotack, det är hopp om livet.
Har ganska mycket att göra, så jag är lite smygläsare för tillfället
Själv då, Daa?
Snickarna blev (stort sett) färdiga med sitt innan påsk. Vi saknar dock eluttag, element, byte av värmepanna och inkoppling av rör etc i badrummet. Eftersom rörmokarens fru fick en hjärntumör har han inte jobbat senaste månaden. Han skulle dock sätta igång idag, men det ser inte ut att ha hänt något. Elektrikern skulle ha slutfört sitt jobb förra veckan, men hans mamma dog. Så just nu är det lite stitje verkar det som. Har dessutom precis lyckats bli osams med maken på telefon.
Men ridningen har jag kvar, och träningen rullar på. Alltid något.
Tack finaste Hvidis! *tar för mig av kramarna*
Fick precis veta att elektrikern är fast i Libanon. Hans mamma dog där och sen kom askmolnet...
Nä. Vi har inte pratat sedan dess, bara ett neutralt god-natt-sms igår. Han kommer hem sent ikväll/natt och har svärmor med sig. Hon ska förhoppningsvis flyga till Kreta på lördag.
*kramar tillbaks*
Tack. Jättekram tillbaks
Nja, nu blir det ju lite speciellt eftersom vi är 60 mil ifrån varandra. Hade han varit hemma hade vi med största sannolikhet rett ut det, men nu måste vi ju ringa för att prata och är man sur så ringer man inte... Jag är en martyr som kan gå och tjura ett tag medan maken tycker att det är glömt om det har gått mer än en halvtimme, typ. Fast jag vet inte om jag är långsint egentligen, det är väl mer att jag inte tycker att något är utrett förrän man faktiskt har pratat om det. Problemen försvinner ju inte bara för att det har gått en viss tid.
Blommis, nu kom det en tår. På riktigt. Tack, fina du. Ja, det är rätt jobbigt just nu faktiskt. Det är lite för mycket som känns tungt, helt enkelt. Och det värsta är att jag inte ens orkar bry mig riktigt.
*tar tacksam emot både kramen och fikat på verandan*
Tack EA och kram tillbaks. Jag vet egentligen att jag har en massa att glädjas åt, men just nu vill det sig inte riktigt. Är liksom likgiltig stället för att ta tag i det och rycka upp mig. Just nu känns det som att tillvarons minuslista är längre än pluslistan, men egentligen är det ju inte så.
Är egentligen inte så bekväm med att prata om mina bekymmer såhär, så vi lämnar det ett tag, ok?