I regn och solsken, i vått och torrt, och allt däremellan

Lillankan är här!

Stort GRATTIS till familjen Ankan!

Kram på dig, Bruttan! *sympatimorrar åt de oförstående*

Jag vaknade nere (till humöret alltså) med vissheten om att indianerna är på väg (tokömma bröst som plötsligt slutar vara ömma=indianernas stridsrop. De är här innan tisdag har blivit kväll). Kunde inte komma ifrån känslan av bitterhet över att de premenstruella besvären har blivit så oerhört mycket mer besvärliga efter MF:en. Det är jobbigt nog som det är att inte vara gravid längre. Igen. *gnäll*

Vi tog en skotertur bort till Familjernas Favoritställe, som vi kommit överens om med ett par kompisar. Där råkade jag ställa till det så att tre små killar, fyra-fem år, oavbrutet ropade mitt namn med en vädjan om att jag skulle jaga dem. Kan säga att så små killar inte sjunker ner i snön riktigt på samma sätt som en vuxen kvinna. Som tur var bar skaren ibland. Flera timmar senare är jag fortfarande helt slut.
I vilket fall som helst var det oerhört skönt att få tänka på annat ett litet tag.
Just nu har jag accepterat att indianerna kommer (med brasklappen "it ain't over til' the red lady sings") och kan bara hoppas att nästa månad blir lättare och inte kommer att kännas lika lång.

Ååååh, Bruttan! *håller tummar och allt som hållas kan går för dig och grodan*

Apropå indianerna och brasklappen: det var inget. De är här nu.
Ägnade resten av kvällen åt att gråta i makens armar. Vad är det med mig?
En cykel på 24 dagar.
Av dessa dagar hade jag mens i 6 dagar och PMS i 12 dagar. Däremellan är 6 dagar, och under några av dem gav kroppen svårtolkade och konstiga ÄL-signaler. Både maken och jag hade prestationsångest och det var inte roligt alls.
Om jag ska leta något positivt behöver jag inte leta länge: indianerna kommer ungefär när de är väntade, de fintar mig i alla fall inte.

Hoppas att ni får en fin måndag.

Kram på dig, Ninnis.
Skönt med uppmuntrande ord och pussar&kramar vid en deppdipp.

Oj, vilken dröm, Hvidis! Ibland kan verkligen ens hjärna tänka ut otroliga saker.
*hjärtar ålande lilla E*

Skönt att du är nästan frisk nu och att det är bättre mellan dig och Batman (har nog fortfarande inte riktigt koll på varför han kallas Batman... )
Kram.

*hejar på frustrerade lilla Busan*

Tack för kramarna. Det jobbiga är väl egentligen inte att indianerna kom, för jag tror nog att det är bra för oss att lägga ännu lite mer tid mellan MF:et och en ny graviditet.
Det är mer känslan "ska det vara såhär jobbigt varje månad nu?" som gör mig ledsen och hypernegativ.
Maken har en härlig famn att bli tröstad i, men just nu är ju han också ganska så nere.

Nå jå. Bara att invänta bättre tider. De kanske kommer redan ikväll om vi har tur.

Ja, vi får göra det. Nu när tuttarna har lugnat ner sig och inte är ömma som ögat kan vi ju kramas riktigt hårt.

Gick mötet bra, Ninnis?