I regn och solsken, i vått och torrt, och allt däremellan
*brister ut i sång* "Jag ska bara byta vattenpumpen, Geeeeerd!" *och byter ämne*
Och bilen går bra?
*brister ut i sång* "Jag ska bara byta vattenpumpen, Geeeeerd!" *och byter ämne*
Och bilen går bra?
Hur går det för dig, Fru E? Hur ser planerna ut för er?
Skulle jag ha avslöjat mig? *ser fullständigt oförstående ut*
Som nämnt, så är indianerna på gång väldigt snart. Om de tänker komma, vill säga. Ägnar lite mer tid än vad som är försvarbart åt att klämma på tuttarna. Än så länge gör det ont, men om de slappnar av och slutar värka, då kan jag vara ganska säker på att indianerna är på väg.
Så fint att ni kan göra det gemensamt över telefon.
Jag förstår att du är rädd. *kramar om*
Vi är många här som hoppas och håller tummarna för er.
Leif *hjärtar hur som helst* (maken hälsar med sympatier till Grodan: han blev kallad Leifi alt Leffe av mina arbetskamrater under lång tid (först var det koden för Daas mystiska pojkvän vars namn hon teg om och sedan fortsatte det av bara farten )
Hoppas blompojken får krya på sig och att resten av familjen slipper magsjuka.
*hjärtar Hvidis lilla bajskanon*
Jenny: Hoppas att din kropp börjar fatta.
Förlåt! Jag, min klant, har varit nära flera gånger att kalla dig vid ditt gamla nick och till slut blev det så. *slår mig för pannan och kallar mig Pucko*
Efter middagen idag fick vi ett plus.
Nedan följer en liten uppsats om vad vi känner kring det (nu blir det mycket "vi"-prat, men vi har hunnit prata om det en del):
Som de småbittra cyniker vi dessvärre blivit har vi svårt att tro att det ska gå bättre den här gången. Vi tror det när vi ser det att det blir en bebis och fram till dess kommer vi att känna en hel del oro, som det känns nu.
Givetvis är vi glada och tacksamma över att den långa och jobbiga plusjakten vi (eller mest jag kanske) befarade tidigare i år inte blev lång alls och inte heller fullt så jobbig. I och med det här plusset går det framåt. Skulle det hemska hända oss igen, så blir det utredning. Då kan vi få svar om hur vi går vidare, om det är någon idé alls eller om vi ska lägga all energi på att försöka bli föräldrar på ett annat, också det underbart, sätt.
Och får vi ett barn genom det här plusset är det underbart bortom all beskrivning.
Jag är också tacksam över att det har gått så lätt att bli gravid genom allt det här.
Men den känsla som överskuggar allt just för tillfället är mycket skum känsla av triumf. Jag är löjligt självbelåten över att ha gissat rätt.
Tack, Villemoa.
Tack, fina ni. Nu ska jag gå och lägga mig. Om jag lyckas somna är osett.
God natt.
Blommis: det är inte fullt ett år sedan jag plussade första gången. Vi har då gjort totalt sisådär en *räknar* nio försök.
*kramar tillbaka*
Precis vad jag har tänkt och känt: "jag vill inte ha ett plus, jag vill ha ett barn. Men vägen till barnet går genom plusset och alltså måste vi jaga plus."
Ooooj, det där är en musikupplevelse! *försöker hämta mig*