Hej... Tusen tack för alla gratulationer! 
Superstort grattis till Daa!!! 
En bebis kommer till världen och ett plus i tråden samtidigt, underbart ju! Jag lämnar så glatt över stafettpinnen till dig och håller tummarna för att det blir tredje gången gillt för er. *hoppashoppashoppas*
Grattis i efterskott på födelsedagen Fru Bygg! Lät som en härlig dag trots att ni fick ändra planerna litegrann. Hoppas du mår ännu lite bättre idag.
Vi kom hem från bb i fredags. Jag fick kateter efter förlossningen så vi valde att stanna tills dess den kunde tas bort efter tre dygn. Jag tyckte faktiskt det var underbart skönt att vara på patienthotellet. Vi hade eget rum, precis som på ett hotell, med dusch och WC på rummet, kylskåp och tv. Mat var bara att gå och hämta i restaurangen och barnmorskor tittade till oss tre gånger per dygn och hjälpte till med vad det än månne vara. Så tryggt och ombonat! Kände mig rätt mör efter förlossningen och allt kändes så meckigt med kateter, stygn och alles, så det var skönt att vara på det där ombonade rummet där allt fanns förberett.
I fredags kände vi oss dock redo för det stora steget att åka hem så när jag klarat av att kissa på egen hand (hurra!) blev vi utskrivna. Så nu sitter vi här hemma med vår alldeles egna lilla guldklimp!! Han är världens mest underbare (så klart) och just nu ligger han och sover i mitt knä. Första natten hemma ammade han ungefär en gång i halvtimmen samtidigt som brösten gjorde så jä*la ont att jag trodde de skulle spricka så igår var jag rätt knäckt... Tredjedagsgråten kom i fredags eftermiddag och kulminerade igår (tror jag...) för jag grät över precis allt och ingenting. Alla kändes så sorgligt, att jag inte är gravid längre och aldrig kommer få känna hans gulliga små buffar igen, att han aldrig kommer att vara fyra dagar gammal igen och jag njuter ju inte 
grät jag mot makens axel igår kväll, osv osv. I natt ammade han lite mer lagom varannan, var tredje timme så där (och lät bli att kräkas också) så det känns som jag fått sova jättemycket! Kanske är det därför som jag känner mig mycket gladare och lättare till sinnes idag, men jag hoppas också de där hemska hormonerna har gjort sitt nu.
Förlossningen var fruktansvärt jobbig men nu när jag fått smälta alltihop lite känns det som det gick väldigt bra egentligen. Men satan så ont det gjorde!! Just nu har jag svårt att tänka mig att göra detta igen. Får se hur länge lilleman låter mig skriva men jag börjar i alla fall...
Vi hade tid för igångsättning i måndags 3 maj kl 8 och vid 9 de kopplade en CTG-kurva. Allt såg bra ut med barnet och vid 10 gjordes en gyn-undersökning. Det visade sig då att jag var öppen 3 cm (utan att jag känt någonting) vilket de tyckte var ett "gynnsamt läge" för då behövde vi egentligen inte bli igångsatta med gel eller liknande. Vi skulle bli flyttade direkt till förlossningen där de skulle ta hål på hinnorna. Tyvärr var det fullt där då så vi fick vänta ända till kl. 15 innan vi flyttats ned och hinnorna tagits. Efter att ha vankat i korridorerna ca 1½ h och ingenting hänt kopplade de på ett värkstimulerande dropp. Vid 18-tiden började jag få värkar som gjorde ont och vid 21 när nattskiftet gick på (vi fick världens gulligast BM och undersköterska!!) bad jag direkt om ryggbedövning. Dittills hade jag bara använt mig av TENS-maskinen. Den fungerade bra men bara till en viss gräns. Lustgasen provade jag två andetag innan jag kastade iväg den... Det kändes som jag skulle kvävas när jag satte något över ansiktet, hemskt! Innan ryggebedövningen sattes (kanske vid 22?) gjordes en gynkoll och då var jag öppen 10 cm så det var inte så konstigt att jag hade haft ont! Bedövningen var som himmelriket! Det gjorde fortfarande ont men den kapade de värsta topparna så jag kunde börja prata lite igen, så jag fick väl en paus där på ett par timmar där det återigen kändes hanterbart. Krystningen var värst tycker jag. Då hade jag ingen hjälp av bedövningen och det tog 55 minuter innan han kom ut. Det värsta var nog att jag inte kunde stå upp som jag ville (för då gick bebisens hjärtljud ned) utan jag var tvungen att krysta halvsittande och allra sista biten i gyn-ställning, något jag verkligen inte ville men tills slut gick det ju. Och det var helt underbart att få upp honom på magen!! Lite medtagen var han först men började strax skrika och skrek sedan i 40 min! En stark liten kille är det vi fått, men så har han ju också legat och växt på sig in i det sista... 
Några stygn blev det men jag fick hela tiden ha honom hos mig och sedan fick vi vara ensamma ända fram till halv sex på morgonen då de kom in för mätning och vägning. Vid det laget hade han redan hunnit amma två gånger så det känns som vi fick precis den start som jag önskat innan. Och det är ju det viktigaste! Så det är jag väldigt glad över.
Han är född 02.25 den 4 maj och var 52 cm lång och vägde 3910 gram. Han har ganska mycket mörkbrunt hår och är helt ljuvligt söt! Vi hade ju så svårt med pojknamn men enades ganska snabbt (=efter två dagar...) om att han var en Alfred! 
Hoppas någon orkade läsa ända hit...
Min barnmorska trodde att det onda kunde bero på vätska som tryckte på en nerv också, eftersom det i princip är en punkt på vänster sida som gör svinont så fort jag har tyngd på det benet. Hon rekommenderade TENS-maskinen så vi ska testa den nu ikväll. Det "svåra" är ju att jag inte har ont alls när jag är still så jag vet inte riktigt hur man ska avgöra om det hjälper...? Gå omkring med den kanske? Ajaj, två smärtor samtidigt, mmm låter nice. Fast kanske bra övning inför förlossningen.
Hihi... Fast vi har ju redan tre små E´n i tråden så det kanske är bra med en annan begynnelsebokstav. 
Matilda, Amanda, Lovisa, Filippa, Astrid, Veronica, Linnea, Ida, Julia, Majken, Signe, Svea...
Bebisen verkar trivas bra där inne för jag har inga förvärkar eller några andra tecken om att något skulle vara på gång. Tio dagar över BF idag och imorgon har jag koll hos MVC. Har inget hänt innan dess kommer hon boka tid för igångsättning på måndag. Så det kanske blir en maj-bebis trots allt, det trodde jag faktiskt inte!
Men så äter han ju precis hela tiden också...