Inlägg från: ingenjörsbruden |Visa alla inlägg
  • ingenjörsbruden

    I regn och solsken, i vått och torrt, och allt däremellan

    Tack för alla varma goa o omtänksamma kramar!
    De har värmt massor!

    Hur mkt man än har förberett sig o djupt i hjärtat ändå redan vetat....så gör det ändå fruktansvärt ont.....de är familjemedlemmar som lämnar efter sig ett ohyggligt stort tomrum..... man blir lika förkrossad varje gång man tror att det är katten som hittar på ngt bus o inser att han inte finns här hos oss längre....

    Men jag vet att han har det bra, han är med sin kattkompis, Tosse, som hoppade ut från 13e våningen för 5 år sen när han skulle jaga fåglar.....Nu får de busa runt, friska o pigga o fulla med bus o kel!

    MASSA på er alla

  • ingenjörsbruden

    Daa: Skönt att du känner igen dig själv mer o mer. Det ska du absolut vara stolt o glad över. Det är en lång process utan genvägar som är jobbig, tung och ibland känns ohyggligt lång.

    Hoppas du vet att ingen vill förringa varken missfallen eller din sorg på något sätt....utan mer försöka visa på något positivt i det hela. Din kropp fungerar precis som grymma, grymma Moder Natur har tänkt.
    Ibland kan det kännas bra att veta att man inte är ensam, vänner som stöttar o att det finns andra som gått igenom samma sak. Ens egen sorg blir inte mindre för det, men det kan kännas tröstrikt att man inte är ensam.

    Själv försöker jag alltid tänka som så att allt som händer mig, det händer av en orsak, att jag har något att ta lärdom av, saker som är viktiga på min färd här i livet. Alla, både bra o dåliga saker gör livets väg krokig, full med hål, släta partier, berg o dalar, regn o solsken.

    I sorgen efter min kissekotte har jag insett att jag behövde lära mig att veta när det var dags att släppa taget, att inte vara självisk, att vara tacksam för den underbara tid jag fått med kissen, vara tacksam för vår dotter o varandra, vara tacksam för alla underbara människor som finns i våra liv samt att varje dag göra mitt bästa så att man i efterhand inte ser tillbaka o ångrar att man inte gjort mer.

    Nu vill jag verkligen inte låta som någon bror duktig...utan min andemening med detta inlägg var bara att ge lite perspektiv på allt som händer i våra liv.

  • ingenjörsbruden
    ingenjörsbruden skrev 2010-03-06 07:39:08 följande:
    Daa: Skönt att du känner igen dig själv mer o mer. Det ska du absolut vara stolt o glad över. Det är en lång process utan genvägar som är jobbig, tung och ibland känns ohyggligt lång. Hoppas du vet att ingen vill förringa varken missfallen eller din sorg på något sätt....utan mer försöka visa på något positivt i det hela. Din kropp fungerar precis som grymma, grymma Moder Natur har tänkt.Ibland kan det kännas bra att veta att man inte är ensam, vänner som stöttar o att det finns andra som gått igenom samma sak. Ens egen sorg blir inte mindre för det, men det kan kännas tröstrikt att man inte är ensam.Själv försöker jag alltid tänka som så att allt som händer mig, det händer av en orsak, att jag har något att ta lärdom av, saker som är viktiga på min färd här i livet. Alla, både bra o dåliga saker gör livets väg krokig, full med hål, släta partier, berg o dalar, regn o solsken.I sorgen efter min kissekotte har jag insett att jag behövde lära mig att veta när det var dags att släppa taget, att inte vara självisk, att vara tacksam för den underbara tid jag fått med kissen, vara tacksam för vår dotter o varandra, vara tacksam för alla underbara människor som finns i våra liv samt att varje dag göra mitt bästa så att man i efterhand inte ser tillbaka o ångrar att man inte gjort mer. Nu vill jag verkligen inte låta som någon bror duktig...utan min andemening med detta inlägg var bara att ge lite perspektiv på allt som händer i våra liv.
    Jag är bara djup en gång om året så rama in inlägget....
  • ingenjörsbruden

    Igår kom maken hem o gjorde en jättefin trälåda som vi la kissekottens skokartong i. Sen gick han ut o spettade upp ett rejält hål. Det blev hans sorgarbete.
    Sen klädde jag på Busan o tände två lyktor o så gick vi ut o la kissen i sin grav.
    Lyktorna lyste ända tills nu på morgonen.

    Kändes jätteskönt att se de två lyktorna lysa hela natten.

  • ingenjörsbruden
    Daa skrev 2010-03-07 10:59:32 följande:
    Ingis, ska helt ärligt erkänna att jag tvivlade när jag läste de där inläggen, för det jag såg var ett "inte för att vi vill såra eller förringa, men SKÄRP DIG, så farligt är det väl inte".Ungefär lika uppmuntrande som att få höra "Slappna aaav, så ska du se att du blir gravid" om man är orolig för att man försökt länge utan resultat. Så jag hoppas att du kan förstå min reaktion. Säger du att ingen vill förringa, så tror jag på det. Men det ändrar inte hur jag uppfattar inläggen, även om jag har läst dem igen i ljuset från det du just skrev.
    Jag har perspektiv, jag tänker positivt så gott det går och jag har klurat på vad tusan det kan komma för gott ur det här. Det har jag sedan länge räknat ut på egen hand. Däremot tänker jag inte skämmas över att jag hamnar i svackor, för det får man göra.
    Du är stark, Daa. Starkare än vad du eg tror om dig själv tror jag.
    Klart man tolkar sånt man läser o hör efter hur man mår, misstänkte lite att du skulle kunna ta inläggen lite negativt, vilket vi verkligen förstår, kände därför att det var viktigt att i klartext skriva att det inte på ngt sätt nedvärderar eller förringar dina känslor, upplevelser o sorg.
    Det är så lätt att skriva här i cybern....men man får inte alltid med tonläget o det kan uppfattas på ett helt annat sätt än vad det var tänkt.

    *KRAMAR MASSOR*
  • ingenjörsbruden

    Ninnis: Fyyyyy för magsjuka!! O extra jobbigt med hantverkare i huset....Hoppas att helgen har varit extra underbar istället!

  • ingenjörsbruden

    Blommis: Va härligt med en alldeles egen liten flygande grön skottspole!! Väldigt träffande att han är grön osså förresten!

Svar på tråden I regn och solsken, i vått och torrt, och allt däremellan