Hjälp! Jag ångrar att jag gifte mig

Det är med andra ord mer en känsla av bundenhet du har? På samma sätt som du fick den känslan kan du bli av med den. Istället för att tänka på hur bunden du är så får du tänka på hur fri du är som är gift! Tänka på allt som är bra med äktenskapet och med din man.

Egentligen är det ju inget som har förändrats mer än att ni numer sambeskattas, eller hur? All annan förändring har skett i dina tankar och tankar kan ändras (märks det att en av mina bästa vänner är kognitiv psykolog??).

Lycka till med livet!

bara för att du är gift så ska du inte känna dig bunden, man kan uppnå sina drömmar ändå:) lycka till

jag säger samma som föregående talar, Inget har ändrats förutom att allt blir lite enklare när man har/får barn. Ni behöver inte fylla i massa papper att han är pappa och skulle de värsta inträffa (attt någon går bort) så är allt mycket lättare!

Du kanske ska prata med din kille och säga hur du känner.

Lycka till!

Jag tror att man ska vara lite försiktig med hur man säger en sådan sak. Jag tror att det är väldigt lätt att en sådan här sak kan tas på fel sätt om man inte är riktigt säker på hur man skall uttrycka sina känslor och hur man vill ha det. Lite diplomati är inte helt fel. Lite bra kritik med den lite sämre och inte beskylla någon. Att beskylla någon leder aldrig till något bra.

Med detta sagt menar jag givetvis inte att hon inte skall tala med sin man utan kanske gå omkring och smaka på känslan och om det verkligen är så farligt som det känns just nu. För jag kan tro att det som tidigare talare sagt handlar mycket om ett sätt att tänka och hur man reagera på det faktum att man är gift. Att vara gift tycker jag personligen är en stor sak och som många har stora förväntningar på. Ofta gör man upp en bild av hur de skall kännas och det kommer att vara och sedan när det inte riktigt bli som tänkt... ja, då blir det lite som en chock. Ibland leder detta även till skilsmässa. Tror att det på många vis kan vara bra att avdramatisera detta med att vara gift. Frågan är egentligen (i min åsikt) om det egentligen är något annat som ligger bakom de här känslorna. För ofta... oavsett om man är gift eller inte... så är det något annat som ligger och gror och som man inte kan sätta ord på och som gör att man tror att det är relationen som är problemet, fast det inte är så.

Agnes Cecilia skriver: "Vi tog beslutet att gifta oss för att känna oss mer fria, för att veta att vi skulle hålla ihop även om vi sökte jobb/utbildningar i olika städer men med facit i hand känner jag mig mer bunden än någonsin."

Är detta med att känna sig bunden verkligen något som har med själva giftermålet att göra eller är det fortfarande en rädsla över att inte kunna hålla ihop? Eller är det kanske att du fortfarande inte kan söka det där jobbet eller utbildningen? Dvs. beror det verkligen på att du gifte dig? Eller känns det verkligen som om du gifte dig av fel anledningar? Personligen tror jag inte att det finns så många fela anledningar till att gifta sig... Jag läste tyvärr statistik som SCB hade gjort (om jag inte missminner mig) att de flesta som skiljer sig är de som uppger att den enda anledningen att man gifte sig var av kärlek. De som gifte sig pga kärlek... men även uppgav andra orsaker som ekonomi, barn mm. Skilde sig i mindre utsträckning. Poängen var nog att de som var mer realistiska klarade sig bäst :D

Jag tror att alla kommer till en punkt i sina förhållanden (oavsett om man är sambos, gifta eller bara "tillsammans") där saker och ting inte riktigt blev som man hade tänk sig. Frågan är nog snarare hur man löser det på ett konstruktivt sätt och vilka strider som är värd att faktiskt utkämpas med stilfullhet, kvinnliglist och finess :D

Av de jag läser så var de 1 årsen hon gifte sig och har säkert då gått och smakat på den känslan. Hon skriver ju att hon älskar sin man och vill leva med honom. Hon beskyller inte honom för något. Hon går runt och känner massa saker som jag tror skulle vara skönt att få ur sig.

Eftersom du älskar honom och vill leva med honom så måste ni ju reda ut detta för de verkar ju vara jätte jobbigt för dig och jag tror att du har smakat färdigt på denna känslan eftersom du t.o.m skriver här på BT.

Annars kan man ju prata med någon utomstående. Alla har ju olika syn på giftemål för mig är de mest för att de blir enklare när man har barn och måste inte skriva massa papper hos jurister m.m. Å såklart att jag älskar min sambo och vill leva med honom.

Lycka till!

Hej!
Usch vad jobbigt å känna så...
Kanske ska söka å prata med en psykolog så kanske dom kan hjälpa dig?
Hoppas allt löser sig!!
Lycka till!!
Kramar från oss!!

Jag håller med Mia och Ingo om att det kanske skulle vara skönt att prata med någon vettig person som tex kurator eller psykolog. Som person är man inte konstig eller out bara för att man går och pratar hos någon. Det som kan vara skönt är att du kan få prata ut om allt som rör varför du känner dig bunden och kan få stöd till att hitta nyckeln att finna vägen ut ifrån den känslan.

Det du beskriver är inte kul, har varit med om liknande själv. Tyvärr handlar det om att våga lyssna på sigsjälv och oftast är det så jättesmå saker som kan få en att känna sig så bunden. Men det handlar om att våga bryta mönstret lite.

hoppas att det blir bättre för dig!

Håller med om det som skrivits tidigare: Gå och prata med någon. Du skriver ju att det är mannen i ditt liv och som jag förstår det vill du inte förlora relationen med honom. Samtidigt kan du inte ignorera dina känslor. Om du inte får möjlighet att ventillera detta med någon kan det växa sig bara större och större. Samtal/terapi kan man behöva på samma sätt som man behöver få till tandläkaren emellanåt innan det hinner gå för långt.

Gifte ni er kyrkligt? I så fall kanske du kan kontakta er vigselpräst. Präster är vana vid den här typen av samtal. (dessutom kostar det inget). Annars kanske det finns någon terapeut eller psykolog du kan gå till.

Lycka till!