Om barn på bröllop

Jag tycker absolut inte att det är en ökad intoleras mot barn i stor i samhället men det finns, och kommer alltid att finnas situationer/tillfällen som är mindre lämpade ha med sina underverk på.

Jag har själv två underbara barn på 1 resp 2 år men att ta med dem överallt är otänkbart för mig, på samma sätt som jag inte kan koppla av helt om de skulle vara med mig inne hos tandläkaren skulle jag inte kunna koppla av och få sitta ned en hel bröllopsmiddag med min barn närvarande. Vilket inte känns så kul.

Bara för att man blir förälder så avsäger man sig inte sin vuxenroll. Det är otroligt viktigt att även kunna vara "bara" vuxen, och inte mamma eller pappa för en stund. Precis som barn måste få vara barn, så måste vuxna få vara vuxna och tex få föra vuxna, oavbrutna konversationer.
Därför tycker jag att det är otroligt märkligt när så många säger att de inte kan tänka sig att vara ifrån sina barn, bara för en kväll och att de blir upprörda över att barn inte blir bjudna på bröllop. Menar ni att det är just för att det är ett bröllop och i era ögon en familjegrej (vilket jag inte får ihop med att man blir sur för att barn inte får vara med på kompisarsbröllop) som barn per auktomatik måste vara med på, eller har ni svårt att lägga bort er mamma/pappa-roll och bara vara vuxna för ett par timmar???

Konstigt att en del tycker att det ändras. Som född på 70-talet kan jag ärligt säga att jag aldrig var med mina föräldrar på bröllop som liten (endast ett, då var jag dock bjuden och 10 år).

Jag tycker snarare att folk idag ser det som ett måste/krav att barn måste vara med på allt. (Där är det verkligen en förändring i inställning och attityd.) Så var det deffinitivt inte när jag växte upp! Visst vi var med vid Nyår o Midsommarfester och middagar med familjer som också hade barn i vår ålder, men inte andra gånger, och det berode nog oftast på att det var svårt att få barnvakt vid dessa tillfällen inte att det var så att vi var tvugna att vara med

Och jag förstår inte varför båda måste stanna hemma med barnen, om man nu inte vill lämna sina barn så kan ju i vart fall en av föräldrarna komma på bröllopet (dvs den som står närmast eller den som känner att den vill mest). Har aldrig varit några problem i vår bekantskapskrets eller släkt att dela på sig vid sådan eventualiteter...

Känns ju som en otroligt barnslig markering om ingen förälder kommer när det faktiskt inte är nödvändigt att båda är hemma för att ta hand om barn några timmar. Så jag förstår om brudpar blir sura för man förstår ju markeringen och det är ett avståndstagande. Därför köper jag inte argumentet att man som brudpar får tåla att par tackar nej för att barn inte får komma med på festen.

Håller inte med att man sätter sig över familjers situationer. Som gäst kan man väl då säga att båda måste vara hemma för det funkar inte annars (något jag ändå är vääääldigt tveksam till, man måste ju för sjutton klara att vara ensam hemma med sina barn ett par timmar En sak om något barn har funktionshinder eller är sjuk eller eventuellt om bröllopet innebär några nätter på annan ort). En förklaring/motivering tillvarför man inte kan komma tror jag faktiskt de flesta brudpar accepterar utan att ifrågasätta, men jag avsåg de fall där båda vuxna inte kommer enbart pga av att barnen inte är bjudna när det inte finns klara skäl till att båda måste vara hemma.
Sen förstår jag att en del tycker det är jobbigt att vara själva med sin egna barn... Men jag tror absolut inte att båda föräldrarna alltid är tillsammans med sina barn, skulle vara kul att se en sådan familj där båda hämtar och lämnar på dagis tillsammans och sedan gör ALLT ihop

Jo, det har vi varit Ena gången var vår dotter 6 månader och då följde mormor med och var barnvakt medans vi var på bröllopet, gick utmärkt eftersom barnen har väldigt fin kontakt med sina morföräldrar.
Andra gången var de hemma hos mormor o morfar medan vi var bort över natten och nu när vi gifte oss var de hemma med barnvakt tills farmor o farfar kom och "löste" av på natten. Vi kom hem efter lunch dagen därpå. Har aldrig varit några problem, eller ska vi bara känna oss lyckligt lottade som har "lätta" barn? Bör vi har dåligt samvete för att vi kan bara vara vuxna ibland? Det är ju inte så att man älskar sina barn mindre för att man kan lämna dem till barnvakt ibland.
(Och btw jag är ensam med mina barn söndag - torsdag pga att min man jobbar på annan ort så jag skulle lätt kunna vara hemma med dem ensam om vi skulle vara tvugna att dela på oss vid något tillfälle. Min man skulle också klara det. Inte kul att missa en tillställning men ibland måste man acceptera att våra änglar inte blir bjudna på tex bröllop, disputationer eller baler och att vi inte alltid kan få barnvakt).

Oj då Den meningen kom fel och blev helt fel började skriva text på ett annat ställe och glömde ta bort den samt fylla ut den tanke bana jag hade kring det... Blev lite väl lösryckt i sitt sammanhang

Varför ska syskonbarn särbehandlas? Jag personligen tycker alla barn eller inga barn, förstår att det blir höjda ögonbryn om man handplockar lite i den frågan, men alla gör väl också som de vill.
Vi valde inga, där med inte våra egna barn, syskonbarn, kusiners barn eller vänners. Barnfritt är barnfritt, punkt slut. Jag accepterar det och löser det efter bästa förmåga om vi får inbjudan till något utan barnen och förväntar mig det samma från andra när jag bjuder in till barnfritt. Jag gnäller inte över det när vi "råkar ut" för en dylik inbjudan och förväntar mig att andra inte gör det mot mig.

(Och nej, att våra egna barn inte var med är inte pga av att vi inte älskar dem över allt annat det berode enbart på att de bara är 1 resp 2 år och inte skulle klarat av en lång formell middag - de lägger sig då middagen började dessutom och då skulle de ändå behövt ha en barnvakt eftersom lokalen vi var i inte skulle fungerat att sova i, de skulle då behövt sova i ett hotellrum med barnvakt eftersom jag aldrig skulle lägga dem och sedan lämna dem där. Då hade de det mycket bättre hemma med en barnvakt de är trygga med och som lekte med dem och sedan lade dem i sina egna sängar ).

Japp, snacka om Attachment Parenting och alla otaliga "barn o alkoholtrådar" där

Svar du väl fått en hel del Men jag tänker som jag gör i alla andra fall och det är att man i en familj fortfarande är individer. Bara för att man är en familj måste inte allt göras gemensamt. På samma sätt som jag vill fika ensam med mina vänninor, min man spela golf med sina gamla kompisar och barnen leka ensama med sina vänner så vill jag också kunna slappna av med bara min man ibland på tex middagar eller bröllop. Och jag inser och förstår att mina älskade pluttar inte är lika älskade av alla och välkommna i alla situationer.
Att inte ha med barn på bröllop handlar också delvis för mig om att jag vill kunna ge, och som brudpar få, mina vänners/släktingars fulla uppmärksamhet. Med barn med är inte detta möjligt eftersom jag då måste ha mer koll på vad de gör och att de inte får tråkigt. För ni lämnar väl inte barnen vind för våg om ni tar med dem?
Bara för att vi har barn behöver de per automatik inte följa med på allt, särskilt inte när andra inte vill bjuda dem. För det är väl det som är det känsliga, att inte alla vill bjuda barn? Och varför är det så konstigt? Det finns ju bekantas bekanta man inte heller vill bjuda. Ska man börja ta illa upp om brudparet inte bjder in ens bästa vänner som de kanske bara känner lite (kanske lika lite som era barn)?
Visst det är upp till alla att bedömma om ens barn klarar att gå på bröllop men jag tror också att många överskattar ens barn vilja och förmåga i de här fallen. Många tror att barnen ska få så kul men för många är det kul att se den fina klänningen i ett par minuter, sen är det rätt tråkigt för barnen. Nu avser jag främst mer formella/traditionella bröllop med sittning i ett antal timmar osv. Så kul är det inte att bli hyschd på för barnen för att det är ett tal eller en sång eller att inte få springa runt. Sen finns det ju bröllop som är utmärkta att ta med barn men de är inte de jag tänker på (kanske för att jag bara varit på mer formella där det antingen varit barnfritt eller faktiskt jobbigt med de barn som varit närvarande. Våra barn var med i sommras på ett mer avslappnat bröllop men det var ingen hit - för någon!) Jag tycker inte man måste sluta visa hänsyn inför andra bara för att man är förälder. Och jag kan säga att det är bara på FL och här på BT jag stött på den här uppfattningen att barn måste vara med överallt och till varje pris. Något jag faktiskt fortfarande finner vara en väldigt märklig uppfattning.

Tack! :)

(Jag skulle så gärna vilja förstå TS men lyckas inte riktigt heller och det är väld är skon klämmer, olika grundsyn på barn/famil).