Hur man fastnar och aldrig kommer loss igen

Telis: är du verkligen äldre än mig???

Nenne: jag jobbade (kundmöte) och sedan hämtade jag ut ny bil!!! Måste nu vänja mig vid att starta med en knapp och även "dra" handbromsen via en knapp. Hmm, moderniteter

Tinga: en riktig varm hård lång GROUMPF-kram till dig! Jag tycker det är otroligt modigt och bra att du uttrycker det du känner, även om det kan kännas lite tabu. De flesta som har varit med om trotsåldern kan sympatisera med att man kan ha väldigt negativa känslor för sitt barn. Skulle det kunna vara trots redan? Moa började lite smått när hon var runt 1,5 år med första trotseriet... De har säkert märkt hur viktigt det här med mat är så då blir det kanske naturligt att prova att trotsa det?

En sak som har hjälpt mig oerhört nu när jag deppat över vår sekundära barnlöshet är mindfulness. Det har verkligen hjälpt mig att må bättre. Sedan vet jag ju att det är så individuellt vad som hjälper men vi tänker i många fall ganska lika tror jag. Ett utdrag:

"Verkligheten är som den är. Det som har skett är riktigt - dvs det har hänt. Försök inte ändra på det eftersom det per definition är omöjligt. Från en position av acceptans slösar du inte energi på att skylla på andra eller anklaga dig själv.

Problem är tankar. Utan tankar finns inga problem. Det är berättelsen vi tror på som skapar förvirring. Vi lider när vi tror på en tanke som inte stämmer med hur verkligheten ser ut. "

Du har ju en bild av hur det skulle kunna vara om dina barn åt normalt. När verkligheten nu skiljer sig från din inre bild av lycka, så mår du dåligt. Mindfulness går ut på att acceptera att "nu är det såhär" och att våga möta sina egna "må-dåligt-känslor", inte fly ifrån dem. När man vågar möta dessa känslor gång på gång, så försvinner till slut bitterheten. (Har faktiskt funkat för mig, men det tar lite tid.)

Här en länk om du vill veta mera: www.utterback.eu/Mindfulness.htm

Koko: hur gick det med namngivningen? Hur mår ni resten av familjen, har ni klarat er från magsjuka? Stackars Conny, och stackars xxx!

Nenne: tanten borde komma ons-tors och när jag säger tant så menar jag det första tecknet. Jag har ju samma problem som EA att det kan börja lite tvekande så jag är inte alltid säker på när dag 1 eg är. Jag fattar inte varför man inte räknar första dagen med spottings som dag 1 - då har ju slemhinnan redan börjat släppa så det är ju redan kört då? Måste hämta mediciner idag för imorgon åker vi på konf-resa med jobbet, och om tanten kommer då så måste jag har sprutor med. Tur att jag delar rum med den enda på jobbet som vet om det...

AM: sorry, såg sedan att det inte var den orsaken. Hoppas det löser sig, vad-det-nu-är!

Porchez: nu har du en vän till på FB som heter samma som du och Telis!

Moa är förresten paniskt rädd för spindlar (även pyttesmå), flugor, myror mm. Lite jobbigt iom att det finns en del spindlar runt huset. Själv är jag inte alls rädd efter ett år i Australien... Jag försöker vara pedagogisk men ibland blir jag lite "men skärp dig, sluta fåna dig". Usch ja, tålamod var det ja...

Tinga: fast jag tycker inte att acceptera = ge upp. Det du accepterar är att just nu är tillvaron såhär. Vi vet ju alla att de inte kommer att äta såhär konstigt upp tills de blir tonåringar, så rent praktiskt ger man ju inte upp hoppet. Och att jag accepterar att vi förmodligen blir en familj på tre känns inte som att jag ger upp. För jag har ju kvar hoppet om att bli gravid, även om ivf inte lyckas nu. Det finns ju alltid en chans även om den är liten, att det där lilla ägget med toppkvalitet kommer fram, även om det inte gör det när vi gör ivf. Men det jag känner att acceptansen ger mig är att jag inte är så bitter mot andra som lyckats bli gravida "lätt", jag känner inte den där avundsjukan (jo ibland lite lätt men inget mot förut). Jag kan tänka mig att du tittar avundsjukt på andra familjer där barnen äter självmant och önskar att du var i deras kläder? Äh, jag vet inte om jag kan förklara hur jag menar...

Tinga: jag tror att eftersom problemet med ätandet inte ligger hos dig så hjälper det inte att du gör alla rätt...

Rövhålsmun!

Tinga: aha, japp typiskt trotsbeteende. Hemma hos oss "måste" vi ha åtminstone en katastrof (i Moas ögon) på morgonen och en på kvällen. Skulle man göra allt precis som hon önskar för att slippa det obligatoriska utbrottet så hittar hon på ngn ny grej som inte gjordes på rätt sätt, så det är omöjligt att slippa. Typ när man redan satt in vällingen i micron "nej JAAAAAAAAAAAAAAAAG skulle göra det" och så slänger sig ner på golvet och "Uhhhuhuhhhuuuuuuuuuuuuuu".