Hur man fastnar och aldrig kommer loss igen

Nu kommer sväronen på mat! Kram på er!

Efterrätten är en favorit:www.arla.se/Default____17653.aspx

www.arla.se/Default____17653.aspx

God morgon!

Porchez - måste instämma med föregående talare. Lyssna inte på din syster, titta på korten du tagit, jag tycker du ser jättefin ut!!

Nenne och Snaily - kämpa på! Snart löser det sig för er båda!

Ego - har inte heller sovit bra på länge dels är det värmen dels är den en massa saker som maler i huvudet. Behöver nog snart prata med ett proffs för jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Varning för långt egoinlägg...

Man kan väl säga att det är typiska Parnassia hjärnspöken som fått ny kraft.

Kort sagt kan man väl säga att jag känner mig misslyckad och värdelös samtidigt som jag har ångest för att jag inte njuter av min mammaledighet.

Det första beror på att jag inte har ett jobb att gå tillbaka till den här gången heller. Känner mig som den sista vuxna som inte har eller har haft ett riktigt jobb. Jag hade ju ett jobb men fick sluta innan provanställningens slut pga konjunkturkraschen. Jag vet ju innerst inne att det inte var mitt fel och jag tror verkligen att de tyckte om mig, men det är/var ändå fruktansvärt och jag känner mig ratad. När jag går på stan är jag mer eller mindre skraj att möta någon av de gamla arbetskompisarna och åter igen tvingas förklara vad jag gör eller inte gör. För det är ju också en del av problemet, att allt hänger så mycket på ett jobb i ett liv, i en identitet. Det är ju något av det första folk frågar när man träffar någon "Vad gör du då/vad jobbar du med?" Och det är ASjobbigt att alltid behöva svara sanningen eller svara svävande.

Det andra hänger ju ihop med det först. Eftersom jag känner mig misslyckad som arbetstagare och skattebetalare så kan jag inte riktigt njuta av att vara hemma med E o H. Jag har dåligt samvete för att jag inte söker jobb och betalar skatt som alla andra. Och det ger mig ännu sämre samvete för att jag inte njuter av mina döttrar, de är ju fantastiska, underbara och MINA, jag är ju så stolt över dem så att jag spricker och sen går jag runt och tänker på annat liksom. Det är ju NU de är små och vill vara med mig/ha mig och det är ju nu jag kan vara hemma med dem. Tids nog hinner jag nog jobba mig less jag också. Och jag VILL ju ha barn!

Det är så himla dubbelt så jag vet liksom inte hur jag ska förhålla mig till det. Undrar om någon ens hänger med i tankesvängarna!?

Nenne - vad skönt att någon mer känner/känt samma sak!

Jag har ju en utbildning men söker inte sådana jobb för de innebär mer pendling än vad jag vill nu när jag har familj med små barn. Jag kan tänka mig i princip vad som helst, bara det är någorlunda kvalificerat och att min utbildning "uppskattas" på något sätt.

Jag tänker att jag ska vara mammaledig och försöka njuuuta av det så mycket jag orkar, sedan framåt våren/efter  nyår ska jag börja söka och jag hoppas att arbetsmarknaden fortfarande är på "uppåtsving" då och att det ska lösa sig...

Tack Nenne!

Har du ostbågar?

Tack för stöttande ord!

Jag har inte dåligt samvete just nu för att jag är "skattesmitare" utan mest egentligen för att jag inte har nått att gå tillbaka till och för att min karriär är obefintlig och att "alla andra" är så lyckade. Plus att jag kommer ha århundradets sämsta pension...

Ska vi skriva avtal/kontrakt direkt PB??

(Vad ska vi göra med karlarna?)

Nenne - trist med fel på försäkringskassepapperen. Hoppas det löser sig snart!

PB - bra, då vet vi vad vi gör när alla barn flyttat ifrån oss! P&P:S B&B det ser ju kul ut i skrift iaf!

Tack för fler snälla ord! Jag blir tårögd bara jag läser era snällheter och omtankar!

Vickan - klart vi måste ses!
Appropå det... Vi hade ju tvåårig bröllopsdag för ett tag sedan och fick då öppna en låda som varit låst sedan dagen D. Där i fanns lappar alla skrivit bla... Minns du var du skrivit och lovat??

Vi har fö nyss kommit hem från en mycket social fikastund och tipspromenad här i byn. Trevligt!

Maken klipper nu gräs sedan blir det något svalt att dricka och ett parti Yatzy på altanen. Somrigt och Svensson så det förslår!

Kängu - vi har ett plus till! Oupsie!

Och en bebis som ska komma närsomhelst, Snorkfrökens!

Vickan - nej, men det var ju ett bra förslag också, som måste bli av också. När amningen är över så!

Men inget mindre än en "Hålan-weekend" är utlovad. Du hade tom datumsatt det, till helgen för tvåveckor sedan, men då var vi inte hemma så vi dök inte upp! Can we have a rain check?

Och det där brevet ja. När vi ses nästa gång kanske vi ska ta med de gamla breven och titta på dem?! Vet kidsen idag en vad en riktig brevvän är?! Guuud vad vi är gamla... Hahahaha!

Jag håller med om att frågan "Vad gör du?" kan vara en bra fråga att ställa när man minglar och träffar nytt folk, jag förstår det. Men det är ju som sagt också asjobbigt för många.

Jag säger inte att man inte ska ställa den frågan, men man kanske kan variera sig ibland också? Typ Var bor du? Var kommer du i från?  Frågor som kanske inte är lika laddade.
Missförstå mig rätt, jag svamlar mest känner jag. Men jag tror ni fattar. Eller?!

I mitt fall handlar det inte om att klara vardagen heller. Vi bor billigt i en billig del av landet, maken har bra jobb och hyfsad lön och jag har ok föräldrapeng/akassa. Det handlar i mitt fall egentligen mest om min självkänsla.

Koko - jag skulle heller inte se klok ut i stl 36/38 (är 1,71). Jag har nog aldrig ens haft den storleken.

Nenne - skönt att BT var OK!

OMS - jag har inte gett upp hoppet och jag kämpar med självförtroendet. Mitt "sammanbrott" beror på att man (läs: jag) inte orkar hela tiden bara. Jag har haft några olika jobb, några säsongsanställningar bla. Och att sluta på de jobben var inte lika jobbigt så att säga, jag visste ju redan när jag började att jag skulle sluta ett visst datum, att bli uppsagd var ju en helt annan sak. Det som är jobbigt är ju att hela tiden få börja om, att ta nytt tag, peppa sig själv igen, gå på intervjuer igen, vända sig själv ut och in IGEN osv osv.

Det värsta är att man inte ser någon ände. Ovissheten och att inte veta hur länge det ska vara så här.

Var det ens svar på nåt av det du sa eller var det bara nytt svammel?

Min förmåga att uttrycka mig i skrift ligger visst på rekordlåga nivåer idag. Jag hoppas inget av det jag skriver missuppfattas eller får någon att ta illa upp, det är inte min mening. Jag funderar bara vidare. Vem vet till slut kanske kärnfrågan och kärnsvaret står klart?