Jag är här, även om jag inte syns och hörs så mycket-för ovanlighetens skull. men även jag måste ut och klippa gräs. Från och med imorgon kommer vi att ha huset fullt i över en vecka, det börjar med två syskonbarn som kommer med tåget imorgon, resten kommer på torsdag i spridda kluttar. Vi kommer att vara 14 pers och ett gäng hundvalpar. Själva syftet är att fira systerdotterns student. Just hon råkar vara galet allergisk mot olika gräs och pollen. Värst av allt är visst nyklippta gräsmattor...därför vore det ju bra om den redan vore klippt, men igår var det ösregn så det gick inte. Alltså måste det göras genast.
Jag är inte alls glad, som ni ju fattar, men jag har heller inte tid att krypa ihop under någon filt. Det hade varit skönt om jag fått min mer vanliga reaktion-storgråt igår, svullen och trött idag och så mer på banan imorgon. Men jag känner mig mest ihålig liksom och en blandning av bedövad och spröd. Som att allt kan brista när som helst, fast jag egentligen inte riktigt känner vad jag känner.
Igårmorse, innan jag vaknade drömde jag att jag var hos en läkare som berättade att vi skulle få en liten flicka.
Sedan vaknade jag till den riktiga verkligheten. Hur fett det suger har jag inga ord för.
Sedan har jag ringt CvL och min gyn här. Det senare var hemskt, då jag har känt att jag inte är bekväm i kontakten med dem. Det torra kyliga bemötandet av sköterskan igår blev droppen för mig och jag kände att jag egentligen vill byta gyn, men den närmsta samarbetsdoktorn kliniken har, är i Norrköping, vilket är 20 mil härifrån. Lite stor skillnad mot de 5,5 vi har till denna läkaren. Hur som helst så var jag för min integritets skull tvungen att säga ifrån, så när läkaren äntligen ringde upp igen igår em-vilket jag fanimig nästan fick tvinga sköterskan att se till att hon gjorde, så sa jag rakt ut precis hur jag känner-även om jag grät lite under tiden så det blev en aning hackigt. Men jag klargjorde att jag inte känner mig vänligt bemött, att det känns som att jag stör, ringer i onödan och dessutom borde fatta både det ena och det andra själv. Dvs jag känner mig dumförklarad.
Jag sa att jag egentligen helst inte vill träffa dem igen men att jag känner mig tvungen, som en del i att komma vidare och att min värdighet tvingar mig att tala om för dem hur jag känner det. Hon var "mycket förvånad för de brukar få så mycket beröm för att de är så trevliga" "-Ja, det får ni inte den här gången av mig. Jag känner ingenting av den värme jag mött hos CvL och jag känner inte att det är OK att fråga vad som helst, och inte heller att ni tycker det är självklart att jag ska få diskutera min situation med dig som är min läkare"
Nu vet de att jag tycker det känns helt värdelöst att betala dem stora pengar i livets svåraste situation och inte känna medmänskligt stöd från dem. Hon skulle prata med sköterksan.
Ja, och då blir väl antagligen allt ännu värre, för då blir hon väl sur för att jag klagat...
Så, nu har jag med min uppriktighet satt mig i en situation där jag framåt hösten ska tillbaka till folk som vet att jag tycker de varit oproffessionella. Det känns ju fantastiskt.
*mycket torrt och ironiskt*
CvL har bokat in oss för en ny IVF i vecka 39, det är i slutet av september och det tidigaste de hade. Vad jag känner inför allt detta har jag inte ens brytt mig om att fingra på hjärtat för att ta reda på. Det känns som att beslutet bara måste fatts ändå. Känna får jag göra längs vägen.
Kanske kan man gråta och klippa gräs samtidigt? Det hade varit tidseffektivt...
(Jag läser och bryr mig om era liv också, även om det just nu inte märks.)