Hur man fastnar och aldrig kommer loss igen
Parnassia - jag kör också våga vägra Facebook, så hittar du mig där är det något som är tokigt.
Parnassia - jag kör också våga vägra Facebook, så hittar du mig där är det något som är tokigt.
Jag kanske borde lagt till "precis som Nenne", för det var henne jag tänkte på när jag skrev "också".
Du som är så bra på fula ord, kan inte du lägga till några till min lista? För övrigt har även Piff & Puff fått höra ett och annat tillmäle som inte borde kommit deras öron till del, men jag ber iallafall om ursäkt efteråt. (Även om de knappt förtjänar det. )
Jag ville ju vara säker på att rövhål verkligen kom med, och var inte säker på att det gjorde det om jag skrev ut alla bokstäverna.
Det jobbiga är ju att det känns som att det inte hjälper, trots att jag gör "alla rätt", fast jag hade förmodligen mått ännu risigare annars.
Muggles - kom på att jag glömde svara dig angående din trotsteori. Jag tror att just angående maten så är det nog inte trots som är orsaken till krånglet, utan det är nog andra saker, som har sin grund i att de är födda så tidigt.
Det allmänna gnällandet och kinkandet igår tror jag desto mer hör trotset till. Piff har t ex börjat slänga sig ner på golvet när han inte får som han vill, och så gjorde han aldrig förr. Går någonting minsta möjliga emot dem så blir det också genast gnäll direkt.
Förr brukade maken och jag försöka trösta oss med att de iallafall vara sådan goa barn, lätta att ha att göra med, men inte ens det gäller längre. Det enda vi kan trösta oss med nu är att sömnen funkar bra.
Jo, jag förstår precis hur du menar. T ex har jag ibland känt att jag inte velat åka iväg någonstans med Piff & Puff, för att "alla andra" barn äter som de ska, och att det blir en obehaglig påminnelse för mig om att våra barn inte gör det. I det sammanhanget känner jag defintivt hur avundsjukan håller på att äta upp mig inifrån.
Du har absolut en poäng i att acceptera inte är detsamma som att ge upp, men förnuft är en sak och känsla en annan. Dessutom kan jag ibland känna att nä, jag vill inte acceptera; som någon slags barnslig protest. Fast på det stora hela önskar jag förstås att jag bara kunde sätta mig över allt krångel och bortse ifrån det, och bara njuta av det som är bra, men det är så himla svårt. Det är lätt för alla andra som kommer och säger att ni har så fina, goa barn; skit i att de inte äter, men det är inte lika lätt att tänka så när det är man själv som står där med kämpandet fem ggr om dagen, sju dagar i veckan, vecka ut och vecka in. Det är ju ett problem som är ständigt närvarande, så det är inte så lätt att bara försöka bortse ifrån det, som andra säger att man ska. (Jag menar inte att ni säger det här, men i helgen träffade jag min systers svärmor, som, i all välmening förstås , hade många goda råd att komma med.)
Ja, den har jag inte hört förut! Det är då fan att man ska behöva ha två rynkpittar där hemma. (Nu känns det mycket bättre. )
PB -
Jag skulle utvecklat svaret lite ytterligare förresten; anledningen till att jag inte tror att matproblemen nu hänger ihop med trots är att de yttrar sig på exakt samma sätt nu som det gjorde för ett år sen, när trots defintivt inte fanns på agendan, överhuvudtaget.
Visst är det hopplöst när det blir fel hur man än gör!
Båda två är också väldigt snabba med att om man säger till den ene när den gjort något fel, så gör genast den andre likadant. Dessutom med en sned blick på oss föräldrar, för att vara helt säkra på att vi verkligen ser att de gör något som vi inte vill att de ska göra.