Köpa in mig i huset eller skriva äktenskapsförord?

Min BM har barn sedan tidigare, som bor hos oss på heltid. Vi kommer aldrig att skaffa några barn eftersom min BM inte vill ha fler.

Han verkar vara väldigt rädd att jag ska lura dem på arvet. Jag förde upp det där med "att sitta i orubbat bo" - att jag skulle få bo kvar i huset fram till min död om han dog först, men då tyckte han att jag just ville ta ifrån barnen deras arv (men det förskjuts bara). I vilket fall som helst går det inte att göra så eftersom det inte är mina biologiska barn. Tänkte inte på det just då eftersom de bor hos oss alltid förutom varannan helg - jag spenderar alltså mer tid med dem än deras biologiska mamma. Det är jag som hjälper till med läxor och bakar bullar. Nåväl OT.

Jag förstår att min BM är orolig med tanke på hur hans ex betett sig...

Jag ser mig, i framtiden, som en gammal, handikappad änka med personlig assistent som matar mig och torkar mig där bak (har en sjukdom som gör att jag troligtvis blir allvarligt handikappad om 5-20 år) och som då måste sälja huset - eller då kanske vi har lägenhet - för att köpa ut hans söner som då är i sina bästa år med fru och barn och jobb.

Han verkar se mig som en pigg och frisk kvinna i 40-årsåldern som vill beröva två hemmaboende tonårssöner sitt arv som de så väl behöver när de ska flytta hemifrån.

Vi kommer att boka tid hos en familjejurist. Hur jag än väljer att göra med huset vill han ju skriva äktenskapsförord när det gäller bilen och båten. Dessa använder jag inte alls. Kör inte bil och hatar att vara på sjön. Jag vill å min sida veta hur jag ska klara mig om han skulle avlida. Om jag nu blir så dålig att jag inte kan arbeta, ja då har han försörjningsplikt gentemot mig så länge vi är gifta (och jag gentemot honom om han skulle bli arbetslös tex). Om han då skulle avlida och hans barn ärver hans hus, och hälften av allt annat, dvs även hälften av vad jag skrapat ihop, ja då blir jag tvungen att söka socialbidrag. Han kanske väljer att skilja sig för att bli ihop med någon som är ung och frisk och jag står där som en fattiglapp. Vad vet jag?

Det är ju två delar som vi måste reda ut: hur ska vi hantera om någon av oss vill skilja sig, och hur ska vi hantera om någon av oss avlider! Jag hoppas verkligen att jag har missuppfattat honom, men om det verkligen är så att han vill att hans barn ska ärva så mycket som möjligt - t.ex att de ska ärva huset om han dör före mig, medan jag bara får behålla den del jag köpt, och om jag inte köpt in mig ingenting - ja då vet jag inte om det är lönt att gifta sig. Då kan vi ju lika gärna bo på var sitt håll med helt och hållet delad ekonomi.

Kan man skriva in i ett äktenskapsförord att det som finns på mitt privata konto är min enskilda egendom (eller om jag har ett fondsparande eller äger aktier)? Eller kan det bara gälla fast egendom?

"Testamente kan vara lämpligt om makar har särkullbarn för att på så sätt försäkra sig om att efterlevande make får en så god ekonomisk ställning som möjligt när någon av makarna avlider. Särkullbarn har nämligen försteg till arv framför efterlevande maka. Genom ett inbördes testamente kan man modifiera särkullbarnen arvsrätt till hälften av vad de har rätt till enligt lag. Denna hälft kallas för laglott. Detta underlättar för den efterlevande som annars kanske måste sälja eventuella tillgångar och kanske även fastighet eller bostadsrätt för att kunna lösa ut särkullbarnets laglott."

Jag blir sårad av att min BM så benhårt vill undvika ovanstående. Jag vill inte som gammal orkeslös änka behöva sälja mitt hem för att lösa ut hans barn om det går att undvika. 'det är väl bara att flytta till annat boende' menar han. Varför är han inte intresserad av att jag ska ha det bra om han avlider före mig? Jag vågar inte ta upp det fler gånger, han blir bara arg och menar att jag vill stjäla hans barns arv.

Jag och min BM har pratat ordentligt med varandra nu. Det visade sig att vi båda missuppfattat varandra så allt är frid och fröjd Vi har nu bokat tid hos familjejurist. Känns skönt att vi redde ut missuppfattningarna INNAN vi gått till jurist. Det hade blivit dyrt att börja gräla där.

Det där med barn - OT, men jag skriver det ändå. Anledningen till att han inte vill ha fler barn beror till största delen på att jag har en sjukdom där en förlossning innebär en stor risk. Jag riskerar att få sitta i rullstol resten av livet.

Min BM har alltid varit den som tagit hand om alla: sina yngre bröder, sina barn efter skilsmässan... Han upprätthåller samma rutiner som han alltid gjort, av gammal vana - dvs han tvättar, diskar och städar. Jag "hjälper till" men han tar största biten. Det är ändå till 90% tonåringarnas kläder som tvättas (idrottande killar) och dem har han tvättat i 18 år snart.

Om vi skulle få barn och jag blir handikappad och måste sitta i rullstol (vi vet att jag blir det förr eller senare - hoppas det inte blir förrän om 20 år eller så!) så VET jag att han kommer att ta hand om mig också.

Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag vill köpa in mig i huset. Tanken är att vi ska flytta söderut när barnen flyttat hemifrån. Det kan man ju inte säga exakt när det blir, men kanske om 5 år max.

Om jag inte köper in mig kommer jag inte att betala ränta och amorteringar, och inte heller renoveringar, eftersom jag ju inte heller får någon vinst vid ev. försäljning.

Alla möbler som hans ex valt ut (bara hon, han är inte intresserad av inredning) fanns såklart när jag flyttade in. Hon har definitivt inte alls samma smak som jag snarare tvärtom. Eftersom alla möbler är 10-20 år gamla (han la ingenting på hus och inredning när han var ensamstående) tycker min BM att det är skönt att äntligen få nya möbler. Jag har flyttat upp några av mina och resten köper vi helt nytt. Det känns jättebra.

Som kompromiss för att du tvingas bo i hans hus tycker jag att ni bör byta möbler. Jobbigt att inte kunna diskutera ekonomi, men jag tror att det är väldigt vanligt och viktigt att reda ut innan man gifter sig.

empa83: I praktiken äger du 50% eftersom inga papper är skrivna.

För vår del gäller frågan om huset just vår nuvarande situation. Naturligtvis vet vi inget om framtiden. Vi kanske inte lyckas få jobb i Skåne när vi väl vill flytta ner. Vår tanke är dock att vi bor kvar i kanske 5 år till och sedan flyttar vi. När vi väl flyttar köper vi ett nytt hus/lägenhet gemensamt, så om jag inte köper in mig i det hus vi bor i nu kommer jag åtminstone göra det då.

Bilen och båten är en annan sak. Behöver jag en bil kan jag ju köpa en egen.

OK han har lagt mycket tid och möda på huset, men det får han ju igen när han säljer!

Men som sagt, om framtiden vet ingen något säkert.

Vi hoppas få tid om två veckor (är bortresta nästa vecka) hos familjejurist. Hoppas den vi hittat är bra. Det verkar inte krylla av familjejurister i Umeå.

Vad tror ni, räcker det be banken göra en bedömning av värdet genom att analysera vad hus i området har sålts för eller borde någon komma över och titta på huset?