I vått och torrt, under aftonstjärna och midnattssol...

Tack snälla för alla kramar och stöttande ord, och för fruktsallad! Det är skönt att höra att man inte är ensam eller knäpp. Det står ju överallt att bluesen oftast går över efter ett par dagar och nu har det gått två veckor. Att ens tänka förlossningsdepression känns helt deprimerande... Men idag har jag gråtit och kramat maken och försökt förklara hur det känns även om det var svårt istället för att bara gå undan och gråta ensam och tro att det kommer gå över av sig själv. Ett steg i rätt riktning och just nu känns det rätt bra.

Kramar Ingis nere i depp-diket. Tråkigt att festen blev inställd som du sett fram så mycket mot!

Bra trådstart Andbeyond och en stor kram till dig med! Lycka till med repstegen!

Fy för sniglar Blommis! Lider med dig.

Grattis Fru E till fem finfina embryon! Nu håller vi tummarna!

Åh Daa, jag känner verkligen med dig! Hoppas nu de här tolv veckorna bara swishar iväg så att du så småningom kan börja glädjas åt graviditeten. Kram!

Här har Alfred precis somnat medan jag läste ikapp så istället för att kommentera så ska jag göra ett försök att komma ut på promenad! Wish me luck!

Tack för bra tips! Hittills har han bara gått med på att ligga i mjukdelen till vagnen när han sover men jag har ju heller inte provat att lägga honom däri när han är pigg och glad så det kanske jag ska göra. De senaste dagarna har vi börjat lägga honom på en filt på golvet emellanåt och det går riktigt bra. Men eftersom vi har två katter känns det som jag måste vara i samma rum hela tiden då. Till helgen tänkte vi köpa en babysitter, tror det kan bli en hit!
Skönt att höra att ni också åt frysmat och lät hemmet förfalla...

Nä det har verkligen varit ett problem att hinna äta! En middag fick maken t.o.m. mata mig medan jag ammade för att jag skulle få i mig något över huvud taget... Det går väl lite bättre nu men mycket fil & mackor blir det, går snabbt att göra iordning och så funkar det att äta medan jag ammar.

Kloka ord från din BVC-sköterska, det ska jag försöka tänka på. Har jättesvårt att avsluta det jag håller på med om Alfred börjar skrika. Innan har det varit lättare då maken varit hemma då har han kunnat vagga och fördröja matstunden några minuter, men idag började han jobba igen så då var det svårare. Kläder fick jag på mig men tänderna blev inte borstade...

Gillar också Majken jättemycket! Tror dock det kommer bli upptaget i sommar då Alfred får en kusin. De vet att det blir en tjej och har Majken som första förslag.

Hoppas du får en liten Majken Fru Sy

Vi körde samma taktik! Vi har ett tjejnamn som vi fullkomligt älskar och det höll vi tyst om. Speciellt nu när vi fick en pojke känns det rätt att vi inte sa något för det lär ju vara en hel del i bekantskapskretsen som hinner få barn innan vi (eventuellt) får ett till barn. Men det skulle ju vara jättesnopet om någon valde det ändå! Visste din släkting om att ni gillade Melker?

Grattis till att indianerna hittat rätt!  Och förlåt för att jag är så seg på att kommentera. Vad är det för prover ni ska ta imorgon? *stort lycka till*

Ja det är verkligen en stor omställning, större än jag anade eftersom jag tyckte att vi var så "redo" för det här steget. Ni anar inte hur skönt det är att läsa era inlägg och inse att de flesta tycker de första veckorna är tuffa.

Stor kram Ingis och hoppas den braiga känslan sitter i efter samtalet med maken!

Ja, det är verkligen ett lyft när man lyckas komma ut! Har inte varit ute ensam utan Alfred men några barnvagnspromenader har det blivit, idag helt på egen hand. Kändes bra! Men jag blir väldigt stressad när han börjar skrika när vi är en bit hemifrån, men det är väl en vanesak kan jag tänka mig...

Det som känns jobbigt är en blandning av:
- att hela livet är upp och ner och väldigt annorlunda mot allt jag är van vid & att Alfred är vaken så mycket på dagarna och bara vill amma eller gosa i famnen
- att jag haft så ont efter förlossningen men det har tack och lov blivit väldigt mycket bättre de senaste dagarna & idag kunde jag gå i 20 min utan att det kändes allt för mycket
- pressen att jag borde njuta och ta till vara på tiden (alla säger det: Passa på att njut nu för tiden går så fort!), fotografera, filma, skriva dagbok om alla hans framsteg, ta hand- och fotavtryck o.s.v.
- en övermäktig känsla av detta är så stort, att jag inte vet hur jag ska ta det till mig. Av någon anledning gråter jag så fort jag tänker tillbaka på förlossningen och det är inte för att det var hemskt och traumatiskt utan jag tror det beror mer på att det var en så stor händelse. Vår son kom till världen & det är redan historia. Uuh, vad jag svamlar, förstår om ni inte hajjar ett jota.

MEN jag har inte gråtit varken igår eller idag och det känns lite, lite bättre.