I vått och torrt, under aftonstjärna och midnattssol...

Hihi.

Jag brukar kliva upp före maken, men i onsdags hade jag sovmorgon eftersom jag skulle vara på mvc först vid 8. Vaknade till av makens väckare (tror jag), men somnade om när han tryckte på snooze. Nära en timme senare vaknade jag av min egen väckare och tanken som for genom huvudet var "Va? Fick jag ingen puss??" Men maken hade inte åkt till jobbet. Bredvid mig sov han väääldigt hårt. "Nu skulle jag ha varit på jobbet" sade han när jag väckt honom och berättat vad klockan var.

Jag kände mig snuvad på mysigheten i att ligga trött och småögd, få en puss och sedan somna om.
Fast det var rätt åt honom att han försov sig. Kvällen innan sade han att han minsann skulle väcka mig redan när han klev upp istället för när han for. Sedan ändrade han sig och sa att han inte skulle väcka mig. "Du är så söt när du sover", sade han, " Och framför allt är du så snäll då. Jag känner mig så avslappnad när du sover". Knasboll. Tur att han är gullig.

Av någon anledning verkar han tycka att jag kan vara lite jobbig när jag är vaken. Jag kan ju inte hjälpa att han är så kittlig... *ser oskyldig ut*

Lanovias fina hund! ♥

Sonja: usch för migränanfall. Skönt att det känns bättre nu.

Villemoa: tack för receptet. *dregglar* Sommarlov för dig nu?

*vinkar till fru Bygg*

Blommis: nu har jag lite nässelsmulor att strö i morgonmüslin. Det luktade lite väl starkt, tycker jag, men jag får väl ge det någon chans till.

Vi har 2-årig bröllopsdag idag. Romantiska som vi är kom vi på det precis innan det var dags att åka till jobbet, så vi fick nöja oss med en extra kram och ett "Grattis till kapet"
Jag har drömt mardrömmar om blodspår. Och så trodde jag hela tiden att jag klev upp för att kolla och mycket riktigt hittade blod, bara för att inse att jag inte alls hade klivit upp utan fortfarande låg kvar i sängen. Till slut gick jag upp på riktigt och då fanns inte minsta lilla rosa någonstans. Det är ju skönt, men såna drömmar har en tendens att röra upp den där oron som allt oftare lägger sig att vila. 9+1 och vi är väldigt nära den dagen då det första tecknet på att lilla Baa inte skulle komma till oss visade sig. *biter på naglarna*

Önskar er alla en fin måndag.

Tack för alla grattisar! Och för all uppmuntran.

Lanovia: så typiskt att nästan alla är ute och ränner när du och familjen åker söderut.
Med lilla Baa startade blödningen lite blygsamt kvällen 9+2 (det räknade jag ut idag, sicket smartskaft man kan vara då...).

Fru Bygg: grattis till sommarstugan!

Ninnis: nog hade det väl varit smartare om gullhunden/bajskorven hade gjort det i omvänd ordning? ("Skäggmannen" får mig fortfarande att småskratta )

Blommis: hur är det? *kramar om*

Jag råkade just boka tid för VUL. Ringde den privata kliniken för att kolla om det ens var möjligt och hon började prata om att det inte var så mycket pengarna det var frågan om utan att man gör VUL bara om det finns en anledning till det, som blödning och smärta. Jag var ärlig och berättade om MA:t och MF:et. "Det är också en anledning. Kan du komma på torsdag?" Jag blev lite ställd, men nu har jag en tid. Och vet inte ens om jag verkligen vill göra det. Av vilken anledning jag skulle låta bli vet jag inte, men kanske skulle det kännas som en seger över demonerna att klara sig ända till RUL. Ska diskutera med maken. Han vill nog alldeles säkert att vi ska kolla. Men det känns lite väl spännande.

Fru E: trist att missa Lanovia, men skoj att åka till Spanien! Blir ni borta länge? Ska ni göra något särskilt? *nyfiken*

*kramar om*

*försöker komma på något bra att säga...*

Jag lider med dig. Och hoppas så att det inte ska komma minsta lilla spår, att känningarna inte betyder något annat än att eskimån har gosat in sig ordentligt för att växa till sig. *kramar om och håller handen*

Men då får vi hoppas att du genom nån sorts mirakel får slippa komma alltför nära ihopbrytandets rand. *kramar om igen*

*inser att det nu är arbetstid och att jag har mycket att göra egentligen*

Åh, så skönt!