I vått och torrt, under aftonstjärna och midnattssol...

Blommis, våra planer fortsätter att vara väldigt lösa. Vi har sagt flera gånger att vi verkligen måste sätta oss ner och börja planera mer detaljerat. Detta vet vi: Tidigast 3 juli kan vi åka, för då har maken hunnit gå på semester. Senast 16 juli måste han vara tillbaka för då är det dags för en bilträff han längtat efter att kunna delta i väldigt länge. Den lilla plan som finns är att ta Kalmar och ytterligare en bit av Småland när vi börjat vända hemåt.

Hur många dagar behöver man för att se det bästa av Skåne?
En plan som finns är också att inte ta hela ner- resp uppvägen i ett svep utan ta det lugnt och stanna en natt efter vägen. Även om man kan forcera Svea rike.

Jobbigt med sådan värk, Fru Sy. Men jag antar att det är bra att indianerna hittat dit? *värmer på vetekudden lite till och serverar en kopp te*

Åh, Blommis. Vilken otroligt jobbig känsla. *kramar om hårt och länge*

*fortsätter givetvis tumhållningen: Inget blod!*

Hvidis: surt med förkylningen. *krya-på-dig-kram*

Fru Sy: Åååh, så skönt med lång semester. *sällar mig till skaran av de som "inte" är det minsta lilla avundsjuka... *

Fru E: grattis till att ha kommit över en fin kjol!

*vinkvink till Ninnis*

Hoppas ni får det riktigt mysigt vid trådfikat idag. Glöm inte bort att krama varandra från mig!

Sonja: kram på dig. Låter som om du har det tufft just nu. *skickar över mängder av energi i form av härlig, men helt kalorifri, choklad*

Imorgon ska vi på VUL. Jag tycker att det känns otäckt. En liten röst inom mig berättar om möjligheten att vi kan få vara med om en helt fantastisk upplevelse, men den är väldigt liten och överröstas för det allra mesta av rädslan över att få höra dåliga nyheter.
Och den i sammanhanget ganska fåniga detaljen att jag tycker att själva undersökningen är otrevlig och för mig förknippad med enbart negativa saker (det mest positiva, eller snarare det minst negativa, jag har hört i samband med VUL är ju "Allt har kommit ut. Nu kan ni få åka hem.").

Hur var nu det där igen, man ska inte ta ut någonting i förskott?
*upprepar för mig själv: skärp dig*

Tillbaka.
Det såg bra ut. Två små krumelurer med pickande hjärtan.
Maken och jag flinar fånigt, men begriper mest ingenting.

Tack för allt stöd och all peppning. Jag var så sjukt nervös på förmiddagen.
Nu måste jag hjälpa en arbetskamrat.

Först en jättekram till Blommis.

Hoppas så att det går vägen för er.

Hur det känns...
Det känns fantastiskt att det som mötte oss under VUL:et inte var något dött, utan att det faktiskt pickade på rätt bra där inne (en av dem headbangade ). Det blev jag mer förvånad över än antalet. Konstigt nog.
Men jag hade faktiskt tänkt på att det kunde vara tvillingar. Jag nämnde ju att jag misstänkte att jag hade ÄL mer än en gång under senaste cykeln, så jag blev inte så väldigt överraskad över läkarens "och här är en till". Fast när det hade börjat gå in och vi ställts inför faktum att det är tvillingar kändes det bara för stort för att greppa. Tvillingar, för tusan! Vad betyder det?

Jag har nojat på i vanlig ordning under eftermiddagen, förmodligen av gammal ohejdad vana. Det kanske går över...

Jag har vetat ett bra tag att makens farfar var tvilling. Däremot fick jag veta något nytt (eller nytt och nytt, hon har säkert nämnt det någon gång i något sammanhang) när jag genast ringde och berättade för mamma: min mormor hade två systrar som var tvillingar. Men sedan dess har det inte varit några tvillingar, så det var väl på tiden.