Lakristmaränger??? 
Det låter...annorlunda...
Jag måste bara säga apropå att njuta:
Jo, jag tror så här; alla vi som redan passerat spädbarnstiden med våra barn förfäras i efterhand av hur snabbt allt gick-precis som jag inser att jag snart sitter och har en vuxen son utan att fatta vad som hände egentligen. Just nu bearbetar jag känsklan av att "vad FAN hände med de senaste tio åren av MITT liv?" Kollar på min son och inser att något mer än gått upp i vikt och åldrats måste jag ju ha gjort....
Iallafall, det jag tror man menar är dels att man önskar ma hde kunnat hålla kvar tiden lite ibland för man får den inte tillbaka OCH jag själv menar framförallt att vi lever i ett samhälle som är oerhört prestationsinriktat. Vi bokar in oss, upp oss och fulla oss tills vi har scheman späckade som jag vet inte vad. Det gäller numera även förldrar till spädbarn. Det är babysim hit och babygym dit, babybio, babylek, babysång, babytamigtusaneverything. Och alla de där sakerna du räknade upp Leksi, man ksa fixa en bok, filma och fota allt, laga egen barnmat, läsa på om alla sjukdomar, utvecklingsfaser och uppforstringsmetoder. Man ska prestera rutiner så man kan redogöra för mammagruppen hur BRA allt funkar, amma som ett urverk, ungen ska sova själv, länge och nöjd-i egen säng. Man ska komma i form igen, komma ut och gå LÅNGA promenader, var ute, baka bullar....fattar ni?
Det jag menar med att försöka njuta är precis det Lanovia sa: att vara här och nu, finnas, andas oh uppleva det man upplever utnan så JÄVLA många måsten, borden och skullen. Och komma ihåg att BEBISEN behöver absolut ingenting-INGETING annat än närhet och närhet och närhet utöver mat och sömn. Man kan faktiskt skita i precis allting annat som man inte känner ryms, passar in eller man har lust med.
Jag har ingen sådan där min första bok, inga fotavtryck och inga filmer på min son. Jag har skrivit upp lite sporadiskt en del saker i en skrivbok. Mest en massa kärleksförklaringar och en del saker som hänt.
Men jag har tusen och tusen minnen. Och de minnena gråter jag av Leksi, precis som du gör när du tänker på förlossningen. En dag är han större och då minns du plötsligt helt levande hur hans pyttelilla hand kändes när den kramade ditt finger. Hjärtat drar ihop sig och svämmar över samtidigt och jag lovar att ser du då en kvinna med ett barn och just en sådan liten hand om sitt finger så vill du skrika "NJUT! Njut av ögonblicket, för snart är det insvept i ett minne och bara ditt inom dig"
Fast jag förstår mycket väl att den där uppmaningen kan kännas stressande. Men jag tror inte manmenar att man ska vara så himla lycklig. mer att man inte ska tro att mna måste laga middagar, städa och fixa så himla mycket. MINDRE stress alltså.
Hoppsan, en roman...
Det är visst väntan och oro som mer än något annat fyller mycket av tiden under längtan efter våra barn.
Och tanter går bra för de flesta av oss tror jag.
