I vått och torrt, under aftonstjärna och midnattssol...

Men, gulle dig, som vill ge oss kläder! ♥

Och du glömmer inte allt. Ni roddade ju ihop dopet och middagen med glans. Tack igen för att vi fick vara med.

Tänkte be om din mailadress så jag kan skicka bilden på lilla vild och hennes vän. Riktade min kamera mot dem när de rockade loss som mest, men då fick hon syn på mig och avfyrade ett leende (ett sådant som jag gissar att hon kan ha använt en och flera gånger för att blidka dem hon råkat förarga när hon ställt till med något. ). Men du har nog fått ganska många bilder av dem.

Duktiga gullhunden! Och hans fina matte, förstås.

Idag blev jag till en påse hormoner. Sista semesterdagen och en känsla av att jag kastat bort hela min sista semestervecka på att vara osannolikt trött. En vecka av resultatlöst vilande.
Det blev svårt att förklara för maken när han hittade mig gråtande i jordgubbslandet. Jag tror inte att han förstår det där med gråtande för gråtandets skull (något som f ö är en relativt ny upplevelse för mig också).
Nu tänker jag i alla fall testa min teori som går ut på att jag alltid mår bättre när jag klippt gräset (iofs, lasagne till lunch gjorde också att energin klev upp några snäpp).

Tack, Ninnis. *kramar tillbaka*
Gräsklippningen hjälpte, iaf tills jag hade sönder gräsklipparen (ingenting som inte kan fixas, hade kanske kunnat fixa det själv men vågade inte eftersom jag ju som sagt hade ställt till det sådär och inte ville riskera att göra det värre). Då började jag gråta igen. Både för vårdslöshet vid gräsklippning och för att jag inte fick fortsätta. Medan jag höll på att ta fart med snyftningarna så ringde en kompis (svårt att tvärskärpa sig sådär) och ville fika på stan. Så nu väntar jag på att hon ska ringa upp igen (hon skulle åka med någon). För tillfället känner jag mig normal.  

Blommis: Ja, förmodligen är det den där gå-tillbaka-till-jobbet-ångesten som spökar (fast jag brukar faktiskt se fram emot det, iaf litegrann.). Och så blir det lite jobbigare av att inte orka någonting alls. Just nu misstänker jag att den värsta tröttheten beror på järnbrist.
Jag önskar att jag vetat tidigare att det är ännu mycket vanligare med järnbrist vid tvillinggraviditet. Då hade jag kunnat ta tag i det tidigare och kanske, kanske hade jag sluppit känna mig riktigt såhär klen hela den här veckan.
Och varför ringde jag inte barnmorskan efter ultraljudet?

KRAM, Blommis.

Jag provade ju nässelpulvret, men det luktade för starkt sådär tidigt i graviditeten (gjorde jag något galet? ). Jag roffar åt mig av jordgubbarna. Och ingen protesterar
Blodpuddingslunch igår. Apelsinjuice till. Inget kaffe.
Jobbar på det.

Nu ringde min kompis, så det är bäst jag drar.

Kramar till alla.

Hvidis: håller tummarna! *vinkar*

Villemoa: tack för axeln. Medan jag var på stan lagade maken gräsklipparen, så den behöver jag iaf inte gråta över mer.

Blommis: känner att jag måste förtydliga det där med kaffet. Jag drack inget kaffe till lunch, för att underlätta för kroppen att ta upp järn. Några timmar senare såg jag minsann till att få mig mitt kaffe. Nån måtta får det vara.

Andbeyond: symptom gillar vi. I teorin i alla fall. Skönt att de börjar ge sig tillkänna för dig.
Jag brukar ligga ganska högt i järnvärde också, kanske inte så högt som du, men i överkant för att vara en kvinna i fertil ålder (en som dessutom är både klen och blek ). Jag citerar barnmorskan som jag pratade med i veckan: "Ja, dom äter järn, dom där..."

*skrattar åt jordgubbslandsvisionerna* Tyvärr är skörden väldigt klen i år. Vi brukar inte kunna äta upp allt själva, men i år är dagsransonerna lätta att klara av.

*ger Ingis en stor, varm kram*

Bra att du och maken har kunnat prata ordentligt om det.

*kramar om igen*

Grattis till regnet, Blommis!