I vått och torrt, under aftonstjärna och midnattssol...
Fru Sy, nä, stänga av hjärnan vore ju dumt.
Men du kan försöka skaffa dig lite mentala saker och målbilder, så du får ett lite annat fokus.
Klart du känner efter i kroppen hur allt känns, det gör vi väl alla! Det är ju dessutom bra om du nu här till dem som känner av Äl, då har du ju egna signaler, utöver de förbaskade stickorna.
Det är ju bara det att sedan kan man ha månader då alla signaler blinkar för fullt och ändå inget utslag på stickan, eller tvärtom.
Det jag önskar dig, så här i början av era barnförsök, är en glad, förväntansfull och rolig tid. Så du inte redan första vändorna är helt fixerad vid plus eller minus och bara räknar antal försök. Det blir ett så jävligt och långt år då, det där alldeles normala året, som inte alls är konstigt om det tar.
Just nu är det ju bara glada gubbar och glädje över att din kropp är på banan igen som är något att ha fokus på! Nu kan ju all den där längtan du har inom dig bli verklig.
Ni har dessutom prickat in samlivet perfekt ju.
Mn SNÄLLA rara du, leta upp ett mantra inom dig som du kan använda, så att inte ett minus skickar dig rätt ner i brunnen om ett par veckor. Det vore så totalt onödigt.
Jag tror inte det är stänga av som är frågan, utan fokusera om och sätta en rimlig mål och hopp-bild. Och visst, det är inte lätt-vem tusan har lovat en att livet skulle vara det? Men det går och är inte alldeles omöjligt. Och behövs, för att skydda sig själv en aning i den här karusellen.